Dansa efter noter
Verket The Emperor inte självklar i kategorin skönhet
Som svarta nottecken i en kejsarröd inramning glider, flyter och sträcker sig dansarna under första satsen i Beethovens Kejsarkonsert, koreograferad av Örjan Andersson. Exposition and the Body heter verket (man talar gärna engelska i dansvärlden) och kan liknas vid ett koreograferat partitur. Dansarna kan följa musikens takt, pianosolots slingor eller helt enkelt försöka se ut som ett partitur. Här finns ett flöde som ofta är mättat utan att överblicken förloras, även när en mängd olika grupperingar och rörelser uppstår parallellt på Kungliga operans scen.
Andra satsen i pianokonserten går i grönt och ägnas ett pas de deux med Mariko Kido och Kristóf Várnagy. Mjukt utan att förlora tätheten tycks de segla på musiken och Mariko Kido, som har flera solopartier, är ett alldeles eget fenomen som tycks strunta i tyngdlagen. Hon far runt som en silverfisk i Ess-dur och kan kanske läsas som en pendang till solopianot i orkesterdiket, exekverat av Terés Löf, som för övrigt står för en utmärkt insats.
Anderssons verk sällar sig också till den i dag inte självklara estetiska kategorin skönhet. Det är helt enkelt vackert, bitvis nästan insmickrande i Sutodas renskalade färger och Nina Sandströms eleganta kostymsnitt.
Efter paus blir det fest. Jo Strømgrens Gaîté Suédoise till Jacques Offenbachs muntra musik är en drift på operettnivå med den svenska kungalängden och, framför allt, dess hovsamma svan. Med stora porträtt av döda kungligheter från Kristofer av Bayern och framåt väntar, festar och skrattar man; idel ädel adel gestaltade av en balettkår som inte hymlar med hur de beter sig mot tjänstefolket. Klass och patriarkat härskar, men just på det ytliga sätt som passar Offenbachs musik och, kan jag blott förmoda, de flesta hovkulturer.
Mot denna satir (och med kungligheter i premiärpubliken ska man nog inte tro att alla skrattar) bryter de två tjänstehjonens pas de deux, Sarah Jane Medley och Jérôme Marchand, som lever och lider alldeles på riktigt, först i en öm dans (medan de som väntar på kungen somnar), sedan, efter att ha blivit rejält manglade av överheten, i ett slags passionsdrama för två. En annan sorts skönhet än den i Anderssons verk, men desto mer berörande.
