Mellan möjligheterna
Ulrika Stahre ser Spiralen och kvadraten på Bonniers konsthall
Översättbarheten – mellan språk, konstarter, kulturer – är inte bara en rationell nödvändighet utan något av en grundbult i själva varat. Utan översättning ingen kommunikation. Själva ordet översättning är bristfälligt, klumpigt, en term som associerar till kontroll. Översättare, översittare. När Bonniers konsthall tar greppet på översättandet, i samarbete med Södertörns högskola, gör man det med Brasilien som bas. Och fångar sålunda in (post)koloniala erfarenheter som förhållandet till språket, till den europeiska kulturen, till monokulturens omöjlighet. I Brasilien skapades också den Antropofagiska rörelsen, en konstruktiv metod att förhålla sig till det koloniala arvet – genom att ”äta” det man vill behålla.
Det genreöverskridande greppet är, som vanligt när det gäller Bonniers konsthall, konsekvent. En antologi med filosofiska resonemang, mest kring litteratur, en konstutställning samt en ny ”tidskrift” som ett förmedlande led. Enda problemet är egentligen tidskriften. Nu är det kanske en tillfällighet att den lanseras just till denna höstutställning. Men att kalla ett lite utbyggt informationsblad för tidskrift är ändå magstarkt. Om Bonniers konsthall menade allvar med sin tidskriftsproduktion kunde de lagt den utanför huset och breddat dess innehåll.
Men kanske är det ingen tillfällighet ändå, det där med tidskriften. Betydelseglidningen som ordet ”tidskrift” genomgått illustrerar hur begreppen slirar i en föränderlig värld, hur därmed översättandet också det är utsatt för ständig omförhandling.
I konsthallens entré har Rirkrit Tiravanija haft verkstad och tryckt upp tröjor med svåröversättliga uttryck från olika språkkulturer. En sorts anti-google-translate, där texterna faktiskt har korresponderande, icke-parodiska, betydelser på olika språk men här ändå blandas och blir en gröt av slagord, opersonliga och felöversatta. En språkspiral som förenar kläderna, kroppsligheten, orden och deras subkulturer.
Att svinga sig in i spiralen kan betyda att gå in i en evighetskedja av möjligheter, att aldrig nå slutet, meningen, uppenbarelsen. Medan kvadraten är ordningen, svaren på alla frågor. Utställningens curatorer, Daniela Castro och Jochen Volz, säger sig vilja nå mellan spiral och kvadrat. Med en del verk känns det som om de lyckats. Verk som uttrycker meningslösheten, som Cinthia Marcelles Planen, där lastbilar som parkerar i den nästan perfekta kvadraten filmats ur ett fågelperspektiv, eller Rivane Neuenschwanders översättningar. I två konceptuella verk förvandlar hon orden till något begripligt: i Första kärleken låter hon besökaren beskriva sin första kärlek för en tecknare, i Gastronomiska översättningar blir en borttappad inköpslista i händerna på två kockar två olika måltider. Vardagligheten satt på piedestal i all sin skröplighet, den mänskliga levnadsbanan som vittnesskildring.
Trots allt är också texter om konst, som denna, i stort sett övning i översättning. Om en konsttext ska kunna bli begriplig måste den förvandla visuella intryck till text, en översättarsyssla som utan att göra väsen av sig utgör textens botten. De många lager av korrespondenser som uttrycks i utställningen Spiralen och kvadraten kräver, och väcker, upptäckarglädje. Inte minst Laura Limas performanceverk Marra – en brottning mellan två nakna, förblindade och sammanlänkade män – hintar om konstens fysiska plats. Kampen liknar samarbete som liknar aggression som liknar ömhet. Motsatsparen faller samman och konstens plats, svårskildrad men öm, lockar mer än texternas tyranniska påbud och lama försök att nita fast.