Nördkulturen hjälper pojkar in i läsningen
De sociala aspekterna allt viktigare för ungas läskultur
För några veckor sedan påbörjade jag Ola Wikanders nyligen fullbordade fantasytrilogi ”Stjärnan. Gryningens son” som inleddes 2012 med ”Serafers drömmar”. Jag fick börja med att googla ”seraf” som alltså är sexvingade änglar som tillhör den högsta änglahierarkin (det finns tre?). Därefter förlorade jag ganska snabbt fokus.
Detta är den typ av fantasy som i hög grad bygger på läsarens tjänstvilliga investering i författarens världsbygge – ett mörkt 1700-tal präglat av barock estetik och avancerad teknologi, befolkat av generaler, spioner, bibliotekarier och astrologer.
Bland Wikanders mer uppenbara inspirationskällor finns den brittiske författaren Philip Pullman som har skrivit ”Den mörka materian”, en världsberömd fantasytrilogi om bland annat änglar. Pullman framhåller också ofta litteraturens mer existentiella dimensioner, dess förmåga att fascinera, underhålla, beröra, skrämma, trösta, uthärda. Enligt honom är det i dag framför allt genrelitteraturen som erbjuder detta.
Ola Wikander är språkhistoriker och bibelforskare och i kombination med fantasyförfattandet anas en berättelse om manlig litteraturidentitet som intresserar mig mer än serafer och barockpunk. Den relaterar till en svårbesvarad fråga som har debatterats i många år om ”varför pojkar inte läser”. Finns det till exempel ett samband med det som har kallats för feminiseringen av bokbranschen, bristen på läsande manliga förebilder och unga mäns behov av att ta avstånd från en kvinnlig sfär? Beror det på konkurrerande medier och rörelsen bort från en textbaserad kultur? På undervisning inriktad på läsförståelse som inte förmår att skapa inre läsmotivation hos pojkar? Eller är det förlagen som hamnat fel i sina välmenta men krampaktiga försök att locka med lättlästa men livlösa böcker om sport och dataspel?
Var får killar starka läsupplevelser?
Att de sociala aspekterna har blivit allt viktigare för ungas läsning är många överens om. Ser man till samtida digital läskultur tycks det också viktigt med jämlik inkludering, gemensamma drivkrafter och en känsla av att själv kunna delta i kulturen. Alltså motsatsen till att läsarna står som motvilliga mottagare av författarnas och förmedlarnas goda intentioner och påbud, vilket av uppenbara skäl gör läsningen deprimerande och tom. Mer specifika frågor skulle därför kunna vara: Var får killar starka läsupplevelser? Var finns deras lust, mening, sammanhang? Var blir de till som läsare?
Ett inte särskilt överraskande svar, men som Wikanders författarskap i högsta grad illustrerar, är: genom nördidentiteten. Så här skriver han i en text från 2016 i Expressen: ”Vi spelade rollspel i södra Lund, i lummiga medelklassområden på Nilstorp och i Planetstaden. Vi var delar av en rörelse – men det fattade vi inte då. […] Det vi fick oss till livs var en idémässig och kreativ grundutbildning, ett vidgande av vyerna som få saker kan tävla med. Och man behövde inte alltid ens spela: bara att läsa rollspelsböckerna öppnade världar.”
Jag misstänker dock att det är just denna erfarenhet som lägger ett distanserande lager över ”Stjärnan. Gryningens son”. Läser man till exempel Tolkien anar man hela tiden närvaron av de kaotiska, traumatiska erfarenheter av död och krig som mer eller mindre omedvetet sublimerats in i hans litteratur. I samtida romantasy är det kvinnliga erfarenheter av sexuellt våld och begär som laddar genren med djupare mening. Som läsare känner man skillnaden mellan de som tycks veta precis vilken problematik de vill utforska, och de som inte fullt ut förstår sig själva men just därför uttrycker desto mer.
Genom fanzines, internetforum, gemensamt arbete på olika wikisidor odlar en viss typ av läsande pojkar sin identitet och motivation
En som lyckas med båda är Ursula K Le Guin (också en tydlig influens) som kombinerar förmågan att genomskåda och skapa något nytt med erfarenhetens tyngd. Är problemet med Wikanders trilogi att det saknas blod i blandningen? Att det inte riktigt räcker med självmedvetna problemuppställningar, fingerfärdiga konstruktioner och bildade blinkningar? För att det fattas underliggande smärta och kollektiva begär att skrämmas, underhållas, beröras, tröstas av?
Även om jag aldrig lyckas tränga in i ”Stjärnan. Gryningens son” på den nivån att jag på allvar orkar förstå den, har jag länge uppskattat Wikander som fackboksförfattare. Översättningarna från ugaritiska i ”Kanaaneiska myter och legender” från 2003 ingår i min personliga kanon (jag vet inte hur många nördar vi är som kan säga detta). Den gav för över tjugo år sedan en formativ läsupplevelse, och resulterade i en ganska löjlig religionshistorisk uppsats om babyloniska drakriter. Även i sina fackböcker om utdöda språk respektive det indoeuropeiska språkträdet fångar Wikander något avgjort suggestivt. Det är föreställningen om en mytisk grammatik, samband, struktur. Han frammanar känslan av att avtäcka ett fossil eller lägga ett pussel, och på så sätt förstå någonting mer om en annan värld, som också är en version av vår värld.
Just drivkraften att utforska och systematisera är en viktig del av nördkulturen. Genom fanzines, internetforum, gemensamt arbete på olika wikisidor odlar en viss typ av läsande pojkar sin identitet och motivation på ett sätt som kan jämföras med den mer kvinnligt kodade digitala läskulturen på det så kallade Bookternet.
Även om man skulle kunna nöja sig där – det är väl bra att det fortfarande finns de som håller på? – går det inte att bortse från den socioekonomiska aspekten av nördkulturen. Det vill säga att pojkar generellt inte tillhör en rollspelande medelklass i Lund och att det är ett större problem för läsningen i dag än det tidigare har varit. Litteraturens tillgänglighet och anspråkslöshet är också något som ovan nämnde Philip Pullman gärna framhåller: ”det behövs bara en penna och ett papper”.
Man kan önska att det vore sant, men en levande litterär kultur kräver en samverkande infrastruktur som omfattar politiken, skolan, näringslivet och civilsamhället. En som på bred front möjliggör ungas läsning på deras egna villkor, för deras egen skull.
Fotnot: I trilogin Stjärnan. Gryningens son ingår ”Serafers drömmar” (Norstedts, 2012), ”Den trettonde funktionen” (Norstedts, 2015), ”Den store guden Slump” (Nirstedt, 2024). Hela trilogin publiceras 2024 av Nirstedt litteratur.
