Sanningen måste fram om de stulna barnen
Svenska föräldrars rätt får inte väga tyngre än andra föräldrars – eller barnens
Det är smärtsamma vittnesmål, de som i dagarna har presenterats i Dagens Nyheter om barn som stulits från sina föräldrar och sen adopterats till Sverige. Kvinnor som fick veta att den nyfödda bebis hon just hört skrika tyvärr hade dött, barn som var borta när deras mammor kom till daghemmet för att hämta dem. Inga förklaringar, inga utredningar, bara ett besked om att gå vidare i livet utan sitt barn.
Också de barn det handlar om, som i dag är vuxna svenskar, vittnar om sitt lidande när de inser att de vuxit upp med en lögn – om föräldrar som var döda, som inte hade råd att ta hand om dem eller som bara inte ville ha dem.
Det konstiga är att det här inte är något nytt. Handel med barn i samband med adoptioner har avslöjats förr, det är också DN noga med att påpeka. Generöst spaltar de upp land för land från vilka även svenskar har adopterat barn och vilka skandaler som har uppdagats: 1987 en ”babyfarm” på Sri Lanka, 2013 en ”babyfabrik” i Nigeria, samma år upptäcktes att polska barn annonserades ut på nätet, för att bara nämna ett litet axplock.
De senaste åren har det handlat om Kina, det största ”avsändarlandet” för svenska adoptioner under 2000-talet, och så adoptioner från Chile under 1960- och -70-talen. Man tror att tusentals barn där kidnappades från sina föräldrar, 640 av dem ska ha kommit till Sverige. Detta avslöjades i Chile för tre år sen, det skrevs om det även här, bland annat på dessa sidor men sen – ingenting.
Det är som att vi inte riktigt vill ta in vad det är vi får höra: att barn har stulits från sina föräldrar för att skickas hit över halva jorden där de sen får växa upp med osanna berättelser om sin bakgrund. Varför är det så? Som chilenaren Julio Vergara säger till DN: ”Om det var svenska barn som hade smugglats till Chile, skulle ni då ha samma attityd som ni har nu? Skulle ni säga att vi har gjort tillräckligt?”
Handlar det om barnets bästa eller föräldrarnas rätt?
Ett skäl till att inget händer är säkert att de flesta adoptioner genomförs helt enligt de lagar och regler som gäller. Men räcker det med ”de flesta”?
En annan möjlig orsak till vår ovilja att ta i frågan kan man, beroende på läggning, kalla idealism eller chauvinism. Man tycker att ”vi” trots allt gjorde de adopterade barnen en tjänst, när ”vi” tog dem från fattigdom till ett liv i välfärdslandet Sverige. Men det kan naturligtvis aldrig rättfärdiga att man kidnappar barn.
Frågans stora smärtpunkt ligger i att det handlar om kärlek, längtan och det många anser är meningen med livet: att få bli förälder.
Att bära på barnlängtan är svårt och i ett välfärdsland som vårt är det rätt att vi hjälper till att tillfredsställa den. Internationella adoptioner är ett sätt att göra det. De har minskat stadigt under 2000-talet men historiskt är Sverige det land i världen som adopterat flest barn, räknat per capita.
Man kan utgå i från att inga svenska par – på den tid det handlar om var det bara heterosexuella par som fick adoptera – kände till att det barn de fick var stulet. De hade ingen anledning att misstro, eller rota i, den bakgrund deras lilla unge via adoptionsförmedlarna fick med sig. Men man kan inte komma ifrån att det var deras barnlängtan som skapade en marknad för barnhandel.
När risker och baksidor av adoptioner – eller av surrogatmödraskap, en annan aktuell fråga med liknande risker inbyggda för en svart marknad –kommer på tal, vilket sker allt oftare, så räcker det med att någon säger ”vill du förneka mig möjligheten att bli förälder?” för att debatten ska tystna. Det handlar ju om meningen med livet.
Att en gång för alla ta tag i problemen med brott och korruption som finns med internationella adoptioner skulle antagligen leda till att de skulle bli färre, vilket betyder att några färre svenskar få uppleva lyckan i att bli föräldrar. Det är som att myndigheterna inte mäktar med att ge det rimliga svaret på frågan ovan: ”Ja, om det sker på någon annans bekostnad”. När det gäller de stulna barnen fick fattiga chilenare betala ett skyhögt pris för svensk barnlycka.
Man brukar säga att barns rätt har en stark ställning och det är sant. Mindre uttalat men lika sant är att föräldrars rätt också står stark – ibland tycks den till och med gå före barnets bästa.
Det finns misstag som inte går att rätta till men det minsta man kan göra är att anstränga sig för att det inte ska hända igen. Det borde gälla även för internationella adoptioner
Till exempel så har 35 procent av de män som under 2000-talet har mördat sina barns mödrar fortfarande vårdnaden om barnen (2018). Ibland hade barnen bevittnat mordet. Inifrån fängelset har männen makt över sådant som skolbyten, psykologbesök och passansökningar.
Och ingen kan väl glömma Lilla hjärtats fasansfulla öde. Flickan som placerats i familjehem som nyfödd men som efter knappt tre år skulle återförenas med sina missbrukande och psykiskt sjuka biologiska föräldrar. Efter nio månader i sitt nya hem hittades hon död.
Handlar det om barnets bästa eller föräldrarnas rätt?
Att ta över vårdnaden om ett barn är bland det mest ingripande det offentliga kan göra i en människas liv. Ändå måste det göras ibland. I Sverige är det mycket ovanligt att det slutar med adoption, ens i de fall där barnet placerats i en familj som bebis och sen bor kvar år efter år. Blir en del av en familj, på alla sätt utom det juridiska. Det är svårt att skaka av sig känslan att synen på inhemska adoptioner är mer restriktiv än den på internationella. Här väger den biologiska förälderns rätt blytungt.
Det är bra att socialminister Lena Hallengren nu sagt till DN att man ska se över hur de internationella adoptionerna egentligen fungerade från 1960-talet och fram till 90-talet. Barnen som kom hit har rätt att veta, liksom deras biologiska familjer – de förtjänar samma omsorg som svenska. Svenskar har trots allt inte en större rätt att bilda familj än någon annan.
I dag presenteras för övrigt en lag som enligt uppdraget ska ”stärka principen om barnets bästa i samband med bedömning om tvångsvård”. Den kallas Lex Lilla hjärtat. Det finns misstag som inte går att rätta till men det minsta man kan göra är att anstränga sig för att det inte ska hända igen. Det borde gälla även för internationella adoptioner.