Kristersson tystade larm om stulna barn
Maria Diemar och Tommy Leite: Adoptionscentrum gick inte till botten med chilenska adoptionerna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2018-08-23
I måndags (20 aug) kunde man på Aftonbladets kultursida läsa en mycket välskriven och intressant artikel av Kajsa Ekis Ekman. Den handlade om Ulf Kristerssons tid som ordförande på Adoptionscentrum i början av 2000-talet och en av adoptionsskandalerna, då i Kina. På sociala medier har man kunnat läsa hans eget svar på denna artikel.
Adoptionscentrum och dess anhängare som Ulf Kristersson vill gärna tala om hur adoptioner går till, att de alltid startar med ett barn som saknar föräldrar. Adoptionsskandaler som den i Kina, eller de i Thailand, Etiopien och Chile med flera länder har kommit upp till ytan de senaste 20 åren, där det på olika sätt framgått att barn stulits för att skickas till Sverige för adoption. Alltför många adoptioner startar alltså med ett brott, ett barn stjäls och görs tillgängligt för adoption.
Under Ulf Kristerssons tid som ordförande på Adoptionscentrum, hösten 2003, kom det en första våg av ifrågasättande av Adoptionscentrums adoptioner under 1970–1990-talen från Chile. Två chilenska journaliststuderande skrev om Adoptionscentrums verksamhet under diktaturen och hur ett nätverk av socialarbetare, sjukhuspersonal och domare med flera kunde förse Sverige med barn för adoption – då med en svensk kvinna på plats i Chile.
Detta arbete, eller delar av detta publicerades i den chilenska tidningen Siete och norska motsvarigheten till Adoptionscentrum fick nys om artikeln och på så sätt fick även svenska Adoptionscentrum och dess dåvarande ordförande Ulf Kristersson del av arbetet. Man översatte hela uppsatsen Adopciones internacionales, ¿Un acto de amor? och Adoptionscentrum utredde sig själva. Självklart kom Adoptionscentrum med ett svar på de chilenska journalisternas arbete – ett pm. Ulf Kristersson och AC:s styrelse (inklusive nuvarande ordförande) konstaterade att AC inte gjort något fel och det hela tystades ner.
I dag, 15 år senare, utreder en chilensk domare och specialpolis 371 adoptioner från Chile till Sverige. Hade man tagit tag i detta för 15 år sedan så hade garanterat mycket mer information kunna komma fram och kanske hade det inte varit lika lätt att tala om de olagliga adoptionerna som något eventuellt preskriberat. I Sverige, på Ulf Kristerssons tid på Adoptionscentrum, lade man locket på, och i dag fortsätter man att lägga locket på. För en adoptionsförmedlare som Adoptionscentrum och dess anhängare är det tydligen okej att stulna barn har kommit till Sverige. Vår fråga är: Om man inte tittar bakåt och tar ansvar för det som hände då – hur fortsätter arbetet då i dag?
Vi som skriver den här texten har själva tunga erfarenheter av det som Kajsa Ekis Ekman vill diskutera: Maria Diemar, blev stulen från sin biologiska mamma i Chile strax efter födseln 1975. Adoptivbrodern dödförklarades och stals från sin mamma på ett annat sjukhus i Chile 1977. Tommy Leite stals från en barnpassning och sin mamma 1978.
Vi är några av tusentals stulna barn som på olika sätt kunnat adopterats bort i ett av Adoptionscentrums samarbetsländer. Var låg ansvaret då och var ligger ansvaret i dag?
Maria Diemar
Tommy Leite
Chileadoption.se