Hennes enda roman är obehagligt aktuell
Martin Aagård Det sista kapitlet i historien om Harper Lees liv förklarade hennes långa tystnad
Harper Lee är död.
I fredags morse kunde borgmästaren i Monroeville, Alabama där hon bott nästan hela sitt liv, bekräfta att hon gått bort, 89 år gammal.
Hade det hänt för två år sedan hade det kanske inte blivit någon särskilt stor nyhet. Hennes mästerverk, hennes enda roman, To Kill a Mockingbird (Dödssynden), hade så smått börjat falla i glömska.
Visst hade myten om den mystiska och isolerade författaren växt under årens lopp, eftersom hon aldrig publicerade något mer, men åren tar ut sin rätt även på en odödlig klassiker.
I fjol kom så chocken. Det fanns en fortsättning. Eller en prequel som Star Wars-generationen lärt sig att det heter.
Tack vare en – vi kanske inte ska säga ohederlig, men i alla fall uppmärksamhetstörstande – advokat rotades manuset fram ur ett bankfack och publicerades.
Och fick besvikna recensioner.
Det sista kapitlet i historien om Harper Lees liv förklarade hennes långa tystnad. Hon hade helt enkelt inte mer att komma med. Hon hjälpte visserligen barndomsvännen Truman Capote att skriva In Cold Blood, men hennes eget författarskap bestod bara av en enda roman.
Men vilken roman det är!
Skriven under medborgarrättsrörelsens mest intensiva år, av en författare som visste allt om den amerikanska söderns apartheidsamhälle, blev historien om våldtäktsrättegången i Maycomb den stora sydstatsroman alla andra måste mäta sig mot.
Margaret Mitchell, William Faulkner och Flannery O'Connor får ursäkta, de må vara mer briljanta författare, men Harper Lee skrev det ikoniska verket.
Berättelsen om advokaten Atticus Finchs kamp för att fria den svarte Tom Robinson från anklagelsen att ha våldtagit den vita kvinnan Mayella Ewell hade en särskild lyskraft.
Här fanns en auktoritär och gammeldags manlig hjälte. Brutala klassmotsättningar. Ett skrämmande mysterium. Men framförallt ett dunkelt varmt humanistiskt budskap med tydlig antirasistisk udd.
Boken blev obligatorisk läsning i amerikanska skolor. Vilket är den främsta anledningen till att den fått en sådan kultstatus. Romanen blev helt enkelt, till skillnad från många andra omtalade böcker, faktiskt läst.
Jag önskar att jag kunde ta farväl av Harper Lee med de orden.
Men hennes enda roman är tyvärr obehagligt aktuell så här ett halvt sekel efter att den skrevs.
Återigen har förvriden statistik och skräckberättelser om massvåldtäkter blivit ett rekryteringsverktyg för rasistiska rörelser. Rättsapparaten utmanas av självutnämnda garden som påstår sig vilja skydda ”våra kvinnor” mot svarta, perverterade män. Och precis som i Harper Lees roman blir resultatet att lynchmobbar springer runt på gatorna.
Det borde inte krävas mer för att göra To Kill A Mockingbird till obligatorisk läsning även för framtida generationers skolelever.
