När identiteten hamnar under skalpellen
Renée Zellwegers nya ansikte skapar debatt om plastikkirurgins berättigande
Det var inte konstigt att världens chockades av skådisen Renée Zellwegers nya ansikte. Det var ju en sorts cyborg vi såg. En människa som med teknikens hjälp transformerat sig till någon annan.
Bilden av Bridget Jones-stjärnans plastikoperationer skapade feministisk debatt om hur man får och inte får prata om kvinnors utseenden på popkultursajter som Slate, Politism och TVdags. Sorg över att en ångestriden person karvat sig själv till oigenkännlighet blandades med ilska över hånfulla kommentarer. Samma diskussion som när Nicole Kidman anklagades för att förstöra filmen Grace med obefintliga läpprörelser. Att den rullen sög var dock varken Kidmans eller botoxens fel, utan bristen på bra regissör.
Inte heller är det sexism att oroa sig över silikonhetsens konsekvenser.
Redan försöker man stoppa utvecklingen: i Storbritannien vill hälsoministern förbjuda förskönande operationer inom det statliga sjukvårdssystemet. Trots att inte minst Zellwegers fall visar på gråzonen mellan utseende och psykiskt välbefinnande. I Teheran – kallad ”nose job capital of the world” – vill statlig tv förbjuda ansikten som genomgått ingrepp. Senaste amerikanska dokusåpatrenden handlar inte om snygga ”makeovers” utan tvärtom om plastikkirurgernas misslyckade skräckoperationer.
Och rädslan är befogad. Inte bara för att få Michael Jacksons näsa. Utan för att det finns en existentiell aspekt här som vi förr eller senare måste ta itu med.
Om jag kan förändra mig så radikalt att jag kan ta över dina identitetshandlingar, vem är jag då? Och vem är du, egentligen?
