Slopa personvalsspärren
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-12
Maria Abrahamsson (M) efter första 100 dagarna i riksdagen
DEBATT Det är demokratins högtidsdag den 5 oktober. Den nyvalda riksdagen är samlad, statsministern har läst upp regeringsförklaringen och minglet tar vid. På mitt raka och opolerade sätt väcker jag irritation hos partikolleger och andra partygäster. Det givna samtalsämnet mellan vinklunkarna och petit-chouxtuggorna i Sammanbindningsbanan är Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan under biskop Eva Brunnes predikan. Ett störande tilltag som bekräftar bilden av nykomlingarnas främlingsfientlighet, tycker de flesta.
Själv anser jag fortfarande att biskopen borde ha hållit sig för god att i skydd av predikstolen försvara de vänsteraktivister som tidigare hade hotat och gått till handgripligheter mot företrädare för ett parti som drygt 300 000 väljare i demokratisk ordning har röstat in i riksdagen. Även biskopar har åsiktsfrihet, men sina egna politiska markeringar borde hon ha sparat till ett annat tillfälle.
Jag hälsar på Sverigedemokraterna när jag stöter ihop med dem i rulltrappan eller i hissen. Det händer att jag till och med talar med dem. Inte med överdriven hjärtlighet men inte heller på ett respektlöst sätt. De ängsliga förhållningsregler som har utarbetats för umgänget med SD bryr jag mig inte om. Riksdagsledamöter är för sjutton vuxna människor som någorlunda vet hur man beter sig i ett civiliserat samhälle!
På tal om civilisation. I höstas blev jag invald som ordinarie ledamot i det förhållandevis anonyma Civilutskottet (CU). Om jag är nöjd med placeringen? Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan, inte minst från tidigare kolleger. Ofta med en lätt insinuant underton: Nermalningsprocessen av dig har börjat!
CU är inte riksdagens tyngsta utskott, men hanterar en rad engagerande frågor. Till exempel hur medborgare som har felbehandlats av staten ska få upprättelse. Här ligger också stora delar av den centrala vardagsjuridiken, som avtalsrätten och köplagarna, obestånds-, fastighets- och familjerätten, liksom numera också bostadspolitiken. Ibland kallar jag och mina utskottskolleger till oss företrädare för regeringen. Mest frekventa gästen hittills är nog statssekreteraren i Justitiedepartementet. Före jul förklarade konsumentminister Birgitta Ohlsson sin syn på EU:s konsumentdirektiv.
Fast inget hittills slår departementssekreterare Eva Gabrielssons föredragning. In kliver den från helt andra sammanhang rikskända änkan till den för tidigt avlidne men numera världsberömde författaren Stieg Larsson. Gabrielsson slår sig ned längst fram i sessionssalen och lägger sagolikt pedagogiskt ut texten om ett detaljtungt EU-regelverk för miljöklassning av byggnader.
En kosmisk upplevelse av annat slag var ”divertissementet” med efterföljande supé som Deras Majestäter bjöd den nyvalda riksdagen, regeringen och höga ämbetsmän på. Under den strängt regisserade hälsningsceremonin överraskade kronprinsessan Victoria med att veta att jag är från Kalmar. Än mer förbluffade det mig att jag fick äran att supera vid hennes bord. Att kronprinsessans bordskavaljer, landets vice statsminister, skolminister och tillika folkpartiledare, envisades med att tilltala henne med ett enkelt ”prinsessan”, kan man tolka på två sätt. Antingen bara som ännu en malplacerad politisk markering? Eller som ytterligare en bekräftelse på behovet av tydligare kunskapskrav i skolan?
Fast frågan jag ställer jag mig mest varje dag när jag passerar riksdagshusets säkerhetsspärrar, är en annan.
Väljare vart tog ni vägen? Visst, några möter jag i kön på Konsum. Men ni andra som jag i valstugan vid Medborgarplatsen, tidiga morgnar vid Zinkensdamms T-bana eller på fredagseftermiddagarna utanför Systemet vid Hornstull, försökte övertyga att rösta på alliansen och allra helst på mig och Moderaterna. Vart tog alla ni vägen?
Från Helgeandsholmens hårt komprimerade arbetsschema till den omgivande verkligheten finns en distans som är större än jag trodde den där dagen i höstas när riksdagsåret inleddes. Personvalsspärren som även efter sänkningen från 8 till 5 procent gör det nästan meningslöst att försöka bli inkryssad i riksdagen stimulerar heller inte till att inleda nya väljarkontakter. Bättre då, tycker många, att hålla partikamraterna hemmavid på gott humör för att försäkra sig om en trygg åternominering på valbar plats 2014.
Ingen enskild åtgärd vore mer vitaliserande för demokratin än att slopa den väljarföraktande spärren. Det om något har jag blivit säker på under mina första hundra dagar i riksdagen.
Maria Abrahamsson