Internet har räddat många från självmord
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-12
Något oerhört sorgligt har hänt. Det är alla överens om. En ung man har valt att avsluta sitt liv. Det är en tragedi för hans familj och hans vänner, och för samhället som förlorar en människa som kunde ha levt länge till. Det är ett misslyckande för ett samhälle som vill men inte alltid kan hjälpa människor som mår dåligt.
Det kan också sägas vara en tragedi för de människor som såg det hända. Som läste den diskussionstråd på Flashback där han annonserade att han tänkte ta sitt liv, och som i direkt uppdatering såg bilderna där han dör. Som långsamt insåg att det hela var på riktigt, som nu skriver om hur jobbigt det är.
Några – många – försökte diskutera med honom, förklara att det går att få hjälp, att livet inte är hopplöst, att hans närstående skulle sakna honom. De diskuterade om man borde ringa polisen, om det fanns något sätt att ta reda på vem han var och var han fanns. (En av forumreglerna på Flashback handlar om att man inte får försöka avslöja andra användares verkliga identitet.)
Vissa hånade honom. Sa åt honom att skynda sig, sluta fjanta, testa något annat än hängning. Och det är dessa som fått mest uppmärksamhet. Man vill få det till att internet hetsade honom att ta livet av sig.
Och visst, det är lätt att hänvisa till det hårda klimat som råder på Flashback, påstå att de saknar respekt. Samtidigt är kanske också just därför man inte ska döma dem så hårt. Någon som skriver på Flashback vet vilken slags respons man får där jämfört med något annat forum. Skillnaden är kanske att där, till skillnad från på andra forum, så vågar folk säga högt det andra kanske bara skulle tänka – är det här på riktigt? Internet är fullt av falska identiteter, folk som fejkar sin egen eller ett påhittat barns sjukdom, folk som försöker sympati-lura till sig pengar eller uppmärksamhet. På Flashback, där det varje dag postas länkar som är långt mer grafiska och äckliga än en hängning, är man cynisk; instinkten är att ifrågasätta och ironisera. Men kanske också att inte vilja tro att någon faktiskt skulle göra det på riktigt. Det har faktiskt aldrig hänt förut i Sverige.
Däremot har det, både här och i andra delar av världen, varit många som räddats av internet. Rent konkret, när folk har hindrats från eller räddats under självmordsförsök av folk som lyckats luska ut var de finns och skickat dit hjälp. Senast i veckan berättade den stora videobloggaren Karen Alloy om hur hon fått mail från en tjej som tänkte ta livet av sig, och lyckats hitta hennes gymnasieskola så att de kunde hjälpa henne.
Det finns också många som räddats mer generellt, när folk hittat stöd och hjälp i diskussionsgrupper eller bloggar. Med anonymiteten som skydd vågar många prata om hur de mår, kan hitta vänner och kunskap och styrka bland andra som mår likadant. Många vittnar om hur stor skillnad det gjort, att de inte vet om de hade klarat sig annars.
Om man väljer att fokusera på de hånfulla kommentarerna så missar man allt det konstruktiva och viktiga som internet också innehåller. Den omtanke och medmänsklighet som faktiskt också fanns i tråden på Flashback.
Julia Skott