Ömsesidigt förakt mellan stad och land
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-03-16 | Publicerad 2015-03-13
Debattören: Men stan är Goliat och landet David
Landsbygden brann av i ilska när en moderat partiledare inte hade koll på geografin och en journalist skildrade en jämtsk huvudstad grunt. Den grunda skildringen besvarades med vassa ord och låg, stött debattnivå. Journalisten försvarade sig med ”Östersund var en trevlig stad” och visade att han inte förstått helheten alls.
Men det hade inte heller hans debattmotståndare. Något mer gömmer sig där landsbygdsokunskapen blottas. Det är inte bara staden som hatar landet. De är även landet som hatar staden. Föraktet skickas åt båda håll. Pilarna går åt båda hållen.
Stadsföraktet kan börja med en tradition där det är något extra att vinna över stadslag i fotboll. Det kan ta avstamp i att vinster mot Frösölagen blir en kick.
Landsbygdsföraktet kan klamra sig fast i frösöflickor som med en dignande avbytarbänk ser neråt på motståndarna från östra Jämtland. De kan börja se på flickorna i Kälarnelaget med ett hån att de bara har en själ på avbytarbänken.
Vi kan snacka siffror. Vägar som försummas av indragna statliga bidrag. Skolor som hotas av nedläggning på grund av centralisering. Särbehandling på grund av postnummer. Skillnader.
Men det tyngsta i debatten om land och stad är attityderna. Jag har gamla adresser på Gotland, i Jämtland och Värmland. Alltid har min attityd varit bitsk mot bondskämt och exotifiering av min härkomst. Och alltid har det funnits en stark skiljelinje mellan mitt byhjärta och stadens puls.
När den enkla kallpratsfrågan kommer byggs redan där en barriär: ”Var kommer du ifrån?”. Svaret kräver förklaring om koordinaterna leder till ”obygden”. Det orkas inte ens förklaras. Om bynamnet nämns finns nästan aldrig samband eller så förväntar sig den frågande ändå ett: ”Norrland” eller något annat inringande.
Härkomsten definierar, det är fakta. Men om ursprunget är ett svart hål i medier och huvuden? Var hamnar vi då? Du dras över en kam med alla andra som kommer norr-om-dalälven ifrån. Men trots denna kam över landet så finns likväl ögon som ser genom samma glasögon på Stockholm och stockholmsboende. Det är som om Visby ringmur står kvar och skiljer staden från landet. Föraktet går åt båda håll. Spottet lämnar munnar från toppen av kalkstensmuren och gödselgreparna svingas inåt över Österport.
Men även om föraktet är ömsesidigt åt så är det ändå landsbygden som drar nitlotten. Orden som skrivs och webb-tvklippen som produceras kommer till största del från en snäv cirkel runt Stockholms innerstad.
Det är i sig är ett problem, att mediemakten är centrerat på en liten yta. När dessutom regering, riksdag, departement, fina universitet och myndighetshögkvarter är fastgjutna i huvudstaden växer problemet. De flesta statsråd och partiledare har adresser som spänner sig mellan Värmdö och Ekerö. Ingen får posten till Molkom eller Grums, Rone eller Slite, Föllinge eller Hällesjö.
Det är hårda ord i båda riktningar. Men debatten är inte likvärdig, det handlar om Stockholms-Goliat och landsbygds-David.
Klyftan är stor som Ronja Rövardotters helvetesgap. Men den som kan sin Astrid Lindgren vet att det går att hoppa över det. Med mod och förståelse går det att lappa ihop Svea Rike. Men det krävs ansträngningar från båda parter. Moderata partiledare kan läsa femteklassarnas geografibok innan ett besök i innersta Dalarna. Landsbygdsilskan kan ge riksmedierna en chans att försöka skildra annat än Slussendebatten – utan att döma först.
Karin Gahnström Jonsson
Frilansjournalist, Kälarne