Ni vill skicka ut dem – men hur?
Gustav Fridolin: Det här är människor som vill och kan bidra
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-07-15 | Publicerad 2019-07-11
DEBATT. Sverige är ganska hårt drabbat av arbetskraftsbrist. För att kunna bibehålla en välfärd där vi tar hand om varandra behöver fler anställas, i omsorgen, vården, förskola och skola. Industrins olika grenar skriker efter människor som kan jobba. Stora och små företag uppger att deras största hinder är svårigheten att hitta arbetskraft. Sverige går miste om affärer och företag tackar nej till order för att arbetskraftsbristen hindrar dem från att växa.
Samtidigt chartrar staten plan för att skicka ut förtvivlade unga människor som lärt sig språket, bott i svenska familjer och gått flera år i skola, till en farlig och osäker framtid.
Det har hänt något i den politiska debatten. Utrymmet har krympt för oss som vill stå för en human flyktingpolitik där unga som rotat sig här inte ska skickas till några av världens farligaste länder. I allt råare ton framställs den hållningen som känslostyrd och verklighetsfrånvänd. På något sätt uppfattas det som tvivelaktigt att försöka försvara och förklara hur politiken drabbar människorna bakom statistiken.
De som tvärtemot gör människorna till siffror och argumenterar för de chartrade avvisningsplanen till länder som Afghanistan, ser sig själva som rationella och pragmatiska. Sverige kan inte hjälpa alla, säger man. Och så är det nog med det.
Men frågan har aldrig handlat om huruvida Sverige kan hjälpa alla. Frågan handlar om vad som är det rationella och logiska svaret till de unga som kommit till Sverige, ofta ensamma, och som nu varit en del av vårt land i snart fyra år eller mer. Som har människorna de känner bäst här, och starkare anknytning hit än till någon annan plats på jorden.
En del har fått uppehållstillstånd och kan äntligen börja sina liv. Runt dem har de som varit engagerade som familjehemsföräldrar, lärare eller fotbollstränare ofta kunnat andas ut och fokusera på att ge en bra start. Några har nu lämnat gymnasiet, gått yrkesutbildningar, börjat jobba. Flera har fått den möjligheten genom politisk kamp som antingen lett till att skyddsskäl som annars skulle förblivit osynliga blivit tydliga, eller genom att de lagar som bland annat Miljöpartiet drivit fram blivit verklighet.
Men fortfarande är det alltså många för vilka tryggheten i att få finnas till är en ouppnåelig dröm. Som lever under hotet om avvisning, som sitter inlåsta på förvar eller funderar på att bege sig till något annat land där hoppet är större att politik och myndigheter ska se det orimliga i att avvisa till ett land som Afghanistan.
Här finns unga som funnit en ny tro och är rädda för hur det ska tas emot av fundamentalisterna i hemlandet. Här finns människor som blivit kära, som ska skiljas från sin kärlek eller vet att själva kärleken i någon av samma kön kan räcka för att bli mördad när avvisningsplanet väl flugit tillbaka. Här finns familjer med små barn. Här finns de som har en oklar ålder, som blivit uppskrivna i ett system som ingen längre försvarar men som fortfarande tillämpas, och som ska avvisas till ett land där de kanske aldrig varit och inte känner någon.
Runt dessa unga människor finns många fler som engagerat sig, som gjort det vi politiker en gång bad om, öppnat sitt hem, jobbat hårt som lärare eller socialsekreterare och som nu går sönder för att den människa man lärde känna som vän misshandlas i det svenska asylsystemet.
Det här är människor vi behöver. Som inget hellre vill, och som skulle kunna bidra.
I stället puttas de ut. De som argumenterar hårdast för avvisningar – SD och M och de populistiska delarna av KD, L och S – beskriver det som lösningen. De ska ut, och sedan behöver vi inte tänka på det mer. Men ingen av dem kan riktigt förklara hur det ska gå till.
Rent praktiskt, hur avvisar man flera tusen unga människor som fruktar för sitt liv? Hur många chartrade plan behövs det? Hur många år av överfulla förvar där människor ska trängas inlåsta utan att ha begått något annat brott än att finnas till? Och vem ska hitta alla? Hur många polistimmar som skulle kunna gå till att utreda riktiga brott ska gå till att leta efter alla dessa desperata unga?
Vi talar om en omfattning av avvisningar som mig veterligen inget annat land i Europa klarat av. Och det av unga människor som en gång tagit sig runt halva jordklotet för att man upplevde att man inte kunde vara kvar dit de nu ska skickas.
I verkligheten kommer denna politik leda till att många unga stämplas som illegala, men ändå blir kvar här. De lämnas utan försörjning, tvingas till den svarta arbetsmarknaden, blir ett lätt byte för organiserade gäng som behöver desperata springpojkar och hjälpredor. Som andra unga med svåra minnen och framtid dränkt i hopplöshet riskerar fler dras in i drogberoende och kriminalitet.
Vad är det för rationellt i att behandla unga människor som vill bidra och som skulle behövas såhär? Att först investera stora belopp i utbildning och sedan efter flera år flyga några i dyra plan till en farlig framtid långt borta, och samtidigt putta mångdubbelt fler in i en framtid här, farlig både för dem själva och andra? Av vilket skäl?
Ställda inför den frågan vänder de som nyss skulle vara rationella och pragmatiska helt om, och svarar att det egentligen handlar om principer. Det är principen om den reglerade invandringen som måste upprätthållas, säger de.
Men på vilket sätt skulle den hotas av att vi gör som vi gjort vid några tillfällen förut, erkänner hur fel det blivit för den här gruppen, och ger i vart fall alla som skött sig möjlighet att börja sina liv? Vad är principer egentligen värda om de står i vägen för människors liv? Hur mycket får principerna kosta i polisjakt, dyra avvisningar och att unga människor drivs in i destruktivitet? I politiken måste man ibland vara pragmatisk, det har alla som behövt ta politiskt ansvar lärt sig.
Det handlar inte om principer. För dem som vill avvisa så handlar det om känslor. Känslan av att ha kontroll, och viljan att väcka rätt känslor hos dem som lyssnar. Signalpolitik kallas det. ”Vi är hårda, vi kan bestämma, lita på oss”, vill de signalera till väljarna fast de egentligen inte har någon aning om hur.
Priset för de signalerna får vi alla betala. De som flygs ut, alla som ställt upp, och vi alla som behöver bo i ett lite otryggare land när desperationen matats med ännu några unga människor utan framtid.
Gustav Fridolin, folkhögskollärare och avgående riksdagsledamot (MP)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.