Damberg är Reinfeldt för åtta år sedan
Johan Ingerö om Dambergs kandidatur
På många sätt är Mikael Damberg vad Fredrik Reinfeldt var för åtta år sedan. En hungrig riksdagsman och före detta ungdomsförbundsordförande på strax under fyrtio, som ser behovet av att förändra det egna partiet både vad gäller tilltal och faktisk politik. Liksom Reinfeldt blev Damberg tidigt testad i strid. Ledarkampen på SSU-kongressen 1999, mot Luciano Astudillo, har antagit samma legendariska proportioner som Reinfeldts strid mot Ulf Kristersson 1992, i det så kallade ”slaget i Lycksele”.
Så ytligt sett borde Damberg ha lika goda förutsättningar som Reinfeldt att bli vald, utropa ankomsten av ”Nya Socialdemokraterna” och sedan triangulera och ompröva sig till en övertygande seger i valet 2014. Ändå har jag mina tvivel. Socialdemokraterna är inte Moderaterna. Utöver den stora partistyrelsen måste dess ordförande även hantera den informella maktsfär som utgörs av de ledande ombudsmännen i respektive partidistrikt. Dessutom vill även partiets många sidoorganisationer, för att inte tala om maktkolossen LO, ha ett antal ord med i laget. Reinfeldt fick som nyvald ordförande ett närmast obegränsat mandat att göra om sitt parti. Det kommer inte Damberg, eller någon annan tänkbar S-ledare, att få.
Med Mikael Damberg som ordförande skulle S få en uttalad ledare av New Labour-typ, i Tony Blairs och Gerhard Schröders anda. Men en titt på den socialdemokratiska webbportalen S-info, eller en snabb genomläsning av kriskommissionens rapport, visar att partifolket tvärtom anser att framtiden ligger till vänster. Mikael Damberg riskerar därmed att fastna i samma kvicksand som Mona Sahlin gjorde, när hon med diverse rådslag och utspel försökte locka socialdemokratin mot mitten. Därför är mina pengar fortfarande på Sven-Erik Österberg, en man som hellre förmedlar rörelsens hävdvunna budskap än omprövar dem, och som aldrig skulle göra något så "modernt och självförhärligande" som att öppet kandidera på Facebook.