Det räcker inte att ni bara har vackra mål
Debattörerna om funktionshinderpolitiken: Riksdagen måste göra mer än bara lova fler utredningar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-11-30
DEBATT. I dag beslutar riksdagen om mål för funktionshinderpolitiken. Det är positivt att man slår fast att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska styra politiken. Lika viktigt är att målet tar upp jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet. Det är utmärkt att det är tydligt om jämställdhet och om barnens rättigheter.
Men det räcker inte med vackra och ambitiösa mål om det inte finns en politisk vilja att förbättra vardagen för människor. Ett aldrig så välformulerat mål blir bara löst flum om det inte följs upp av konkreta reformer och prioritering av resurser. Riksdagsbeslutet måste vara startskottet för verkliga förändringar, inte målgången!
Tyvärr ser vi att mål och konkret politik inte hänger ihop. Samma riksdag behandlar nu budgetpropositionen för 2018. Av drygt 40 miljarder i reformutrymme för nästa år är det nålpengar som går till insatser som förbättrar vardagen för personer med funktionsnedsättning. Därför är det mycket oroande att regeringen skriver i propositionen att förslaget inte bör leda till ökade kostnader för vare sig stat, kommuner eller privata företag.
Redan innan beslutet är fattat verkar det som om riksdagen har varit oförmögen eller saknat viljan att omsätta mål i praktisk politik. Det gäller inte bara uteblivna reformer utan också rättigheter som till och med försämras. Det är ingen bra start för något som handlar om att leva upp till FN-konventionen som riksdagen ratificerade för nio år sedan.
Reformtakten måste öka! I dag är en av fyra inskrivna hos Arbetsförmedlingen arbetssökande som har en funktionsnedsättning. I skolan brister det i stöd till elever med funktionsnedsättning som behöver det för att få samma förutsättningar som andra. 45 procent bland personer med funktionsnedsättning anger att deras hälsa är bra eller mycket bra jämfört med runt 82 procent i övrig befolkning. Våld och övergrepp mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning uppmärksammas inte tillräckligt i dag.
På en del områden går det bakåt. Insatser som personlig assistans och ledsagning är under hård press och många förlorar sitt ibland livsavgörande stöd. För några innebär en ny utformning av handikappersättningen att man får försämringar. Arbetet med att förbättra tillgängligheten går i snigelfart på många områden, både när det handlar om den fysiska tillgängligheten och det som handlar om kommunikation och information. De oacceptabla bristerna när det gäller skriv-, teckenspråks-, och dövblindtolkning har blivit en långbänk som förhalas. Listan på reformbehov som krävs om människors rättigheter ska garanteras kan göras betydligt längre än så.
Bortsett från mål och inriktning lägger regeringen inte några konkreta förslag i propositionen, annat än löften om några utredningar. Vi välkomnar trots det ett nationellt mål som utgår från rättigheter och bygger på FN-konventionen. Vi är positiva till att regeringen lyfter fram att funktionshinderperspektiv måste integreras inom olika samhällsområden. Men när klubban har fallit i riksdagen och när mål och inriktning är beslutade så måste det vara startskottet för ett mer ambitiöst arbete för att Sverige ska leva upp till FN-konventionen som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Maria Johansson, ordförande Lika Unika
Amanda Lindberg, förbundsordförande för Förbundet Sveriges Dövblinda (FSDB)
Håkan Thomsson, förbundsordförande för Synskadades Riksförbund (SRF)
Lise Lidbäck, förbundsordförande för Neuroförbundet
Mattias Lundekvam, förbundsordförande för Hörselskadades Riksförbund (HRF)
Maria Persdotter, förbundsordförande för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU)
Åsa Henningsson, förbundsordförande för Sveriges Dövas Riksförbund (SDR)