hotar demokratin
Anders Carlberg: Vi lyssnar inte till samma musik, ser inte samma tv-program
Den stora generationsklyftan hotar demokratin.
Traditionellt har vuxna via uppfostran, utbildning, berättelser och myter, musik och dans fört över viktiga erfarenheter och traditioner till det kommande släktet.
Kulturen underhåller, men fungerar också som en förbindelselänk med tusenårig mänsklig erfarenhet, en vägvisare i sökandet efter en egen identitet.
Det fungerar inte längre. Vi lever i dag i olika världar. Vi lyssnar inte till samma musik, dansar inte samma danser, ser inte samma tv-program, läser inte samma böcker.
Tonårsföräldrar är på goda grunder oroliga. Vad skall man lära ut, när man inte tänkt över vad man lärt sig själv och inte tror sig veta vad som fungerar i ungdomarnas verklighet?
Politikerna famlar i mörkret och kommer med välmenta förslag, som oftast bygger på föreställningar och erfarenheter från en tid på 50-talet, då föräldrar, farfar och mormor, skolan och arbetsplatsen fortfarande var de viktigaste påverkanskrafterna.
I dag är det inte, som då, vuxenvärldens normer som styr utvecklingen. Nu är det kompisarna, musiken, dansen, filmen, kort sagt ungdomskulturen, som har det avgörande inflytandet på det uppväxande släktet. Om vi vuxna inte öppnar en dialog med denna nya kraftkälla och bygger broar mellan generationerna, kommer vi att skapa ett tomt, bräckligt och farligt samhälle.
I dag tror inte en majoritet av Sveriges ungdomar att de kan påverka samhällsutvecklingen. Om man inte tror på gemensamma politiska beslut ligger de individuella desperata handlingarna nära till hands. Då närmar sig en extremistisk tidsålder.
Historiskt har vi Bilen, flyget, telefonen och televisionen förändrade i grunden människornas levnadsvillkor. 50- och 60-talens flyttvåg ledde till att staden tog över och bruksorten och landsbygden hamnade på efterkälken.
Bandyn, förankrad i brukssamhället, förlorade mark till hockeyn. Den internationella, afroamerikanska improvisationsmusiken blev ungdomens musik.
Bruksorternas och landsbygdens barn flyttade till städernas miljonprogramsförorter och lämnade kvar dragspelet och hambodansen i föräldrahemmet. På 70- och 80-talen fick de sällskap av nybyggare från hela världen.
Vi som växte upp på 50- och 60-talen förstod inte den stora förändringen som vi var med om. Den ”skrämmande” ungdomskulturen sågs av de äldre som en tillfällig ungdomstrend. En meningslös tävling om vem som var bäst: Tommy eller Elvis. Och förutom ungdomskulturen var samhället fortfarande sig likt. Men så är det inte längre. Om det handlar min nästa artikel.
Anders Carlberg
Vd Fryshuset, författare till ”Vuxna betyder allt – är vi vuxna uppgiften?” samt ”Förebilder och berättelser för hopplösare”.