Det går inte att köpa ett parti för 21 000 kronor
Man kan inte köpa ett partis politik genom att sätta in 21 000 kronor på dess konto. Den som till äventyrs tror något annat vet mycket lite om hur politik verkligen fungerar. Socialdemokraterna tror naturligtvis inte heller detta. Deras återkommande kritik mot Moderaternas vägran att redovisa sina privata bidragsgivare syftar till något helt annat, nämligen att svartmåla huvudkonkurrenten som ohederlig. Det är ett mycket utbredd metod som traditionellt brukar kallas "negative campaigning", eller på ren svenska "smutskastning". Som smutskastning betraktad är den dock inte speciellt lyckad, eftersom Socialdemokraterna är överlägsna svenska mästare i konsten att fylla den egna partikassan. I många år hindrade S-märkta regeringar organisationer som Barncancerfonden, Cancerfonden och Världsnaturfonden från att bedriva lotterier, samtidigt som det egna partiet tjänade hundratals miljoner på det egna A-lotteriet. Enligt Bosse Ringholm, då ansvarig minister, berodde detta på att socialdemokratin till skillnad från exempelvis Barncancerfonden, är en "folkrörelse". Praktiskt, inte sant?
På ungefär samma sätt förhåller det sig med de enorma bidragen, både i form av kontanter och gratisarbete, som LO ger Socialdemokraterna varje år. LO-ledningen brukar försvara sig med att detta redovisas öppet och beslutas i demokratisk ordning på kongresserna. Men det är bara halva sanningen. Ty den som vill få några betydande uppdrag inom LO måste, med Wanja Lundby-Wedins ord, "dela arbetarrörelsens värderingar". Det betyder att när det väl blir dags att rösta på kongressen, så har alla eventuella kritiker för länge sedan sorterats ut.
Min poäng är att korruption och mutor kan se ut på alla möjliga sätt, och är inget som stoppas av att bidragsgivare redovisas med namn. Däremot hotar ett sådant redovisningstvång valhemligheten. Rätten att rösta på, och stödja, vilka partier vi vill utan att behöva redogöra för detta, är en av demokratins viktigaste grunder. I länder som befinner sig i gränslandet mellan demokrati och diktatur, såsom Venezuela och Ryssland, är det vanligt att makthavarna hänger ut sina motståndare med namn och andra personuppgifter. Det är ingenting vi bör ta efter, snarare tvärtom. Mot den bakgrunden är Sofia Arkelstens besked i dag ett svek.
Enskilda anonyma bidragsgivare är knappast ett problem i svensk politik. Det finns nämligen, som alla ledande socialdemokrater vet, betydligt bättre metoder för partier som vill roffa åt sig pengar eller sälja sig till särintressen.