Ge kvinnliga forskare hälften av pengarna
Debattören: Flytta forskningsanslagen så att fler kvinnor får chans till Nobelpris
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-12-10
I dag är det Nobeldagen och Jeffrey, Michael, Michael, Kip, Barry, Rainer, Jaques, Joachim, Richard och Kazuo får Nobelpris. De kommer att vara omgivna av beundrande och applåderande kvinnor i vackra klänningar, gnistrande smycken, överdådiga frisyrer och smickrande dekolletage som visar lagom mycket och media kommer att rapportera om vem av dem som har kungen till bordet. Att det också finns skickliga forskare bland kvinnorna kommer sannolikt fortsatt vara av underordnad betydelse.
Efter en höst med den feministiska jordskredskampanjen #metoo känns det särskilt irriterande att inte ett enda av årets nobelpris gick till en kvinna. Vi är alltså kvar i segdragna föreställningar om att kvinnor i första hand får ta plats i Nobelsammanhanget i form av attraktiva blickfång, medan bara män har åstadkommit viktiga upptäckter.
Detta är inget ovanligt, genom åren har det snarare varit regel än undantag att samtliga pristagare är män. Är det för att mäns forskning är så pass mycket bättre än kvinnors? Nej, forskningsresultat varierar inte beroende på vilket kön en forskare har. Däremot varierar uppmärksamheten kring forskning stort beroende på vilket kön forskaren har. Framför allt ser vi att manliga forskare får mer forskningsmedel än vad kvinnliga forskare får. Män blir också i högre grad professorer. Det går inte att blunda för den betydelse nobelpriset har för att ge uppmärksamhet för vetenskap och forskning i världen, särskilt i Sverige. Avsaknaden av kvinnliga pristagare beror i huvudsak på två saker: dels kvinnors sämre möjligheter att kunna bedriva avancerad forskning och studier och dels att kvinnors prestationer och upptäckter förbisetts, förminskats eller glömts bort.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Därför ser vi problemen med att så få kvinnor fått nobelpris och vi har förslag på hur vi ska göra något åt det. Redan i skolan behöver läroböckerna ses över, fler framstående kvinnliga forskare, nutida och historiska, behöver lyftas fram för att tidigt bryta de normer och fördomar som finns. Vid fördelningen av de statliga forskningsanslagen vill vi att det införs ett mål om att inte mer än hälften ska gå till män som forskar. Vi vill också att det införs en jämställdhetsbonus i lärosätenas basanslag för att främja en jämnare könsfördelning inom forskningen och akademin.
Det finns också mycket att göra för att åtgärda ojämställdheten vid Sveriges universitet och högskolor. Studenter väljer utbildningsplatser baserat på stereotypa könsrollsmönster. Forskningsmedel tilldelas i högre utsträckning män än kvinnor. Förra året beviljade statliga vetenskapsrådet ansökningar från nästan dubbelt så många män som kvinnor och även om man tar hänsyn till att männen hade fler ansökningar var det en större andel av dem än kvinnorna som fick sina ansökningar beviljade.
Men det handlar inte bara om möjligheterna att forska utan även att uppmärksamma de kvinnor som gör det. Tidningen THE (Times Higher Education) har i år låtit göra en enkät bland 50 tidigare nobelpristagare. De konstaterar att flera av pristagarna uttrycker att det är ett problem att så få kvinnor blivit prisade. Flera av dem menar att det beror på att kvinnors forskningsprestationer nedvärderats. Nästan två tredjedelar av dem anser att deras eget pris värde i någon grad devalveras av att så få kvinnor prisats.
Därför behövs det en förändring, vi måste ha fler kvinnliga forskare som får hälften av forskningsmedlen. Vi måste ha fler kvinnliga professorer och framförallt fler kvinnliga Nobelpristagare.
Linda Snecker, forskningspolitisk talesperson (V)