Året då medierna dumpade etiken
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-29
Rolf van den Brink: Vi har bara sett början på mediernas förvandling
2010 bröt medierna tabun som har mejslats fram under hela 1900-talet. Namnpubliceringar som nyligen ansågs hårresande är framöver legio. Otrohet är inte längre ett ämne som det skvallras men inte rapporterades om på redaktionerna. Under 2010 berättade riksmedia om Jonas och Madeleines otrohetsdrama, Tiger Woods sexaffärer och kungens kaffeflickor. Wikileaks-grundaren hann knappt bli anmäld för våldtäkt förrän hans namn offentliggjordes. Knappast tänkbart för ett fåtal år sedan.
Det finns enkla förklaringar till detta mediernas moraliska förfall eller frigjordhet, välj själv. Medier med allt mindre resurser, under allt hårdare konkurrens, pressas att dra publik med billigt producerat stoff. För billigt är just vad det är. Research kan hämtas fritt från nätet. Storyn om kungens kaffeflickor hade förlaget Lind & Co jobbat fram. Återstod att referera väl valda delar ur boken ”Den ofrivillige monarken”. Stjärnor som Amy Winehouse och Britney Spears får se sina sexliv och drogvanor bli allmängods på nätet och en källa för medierna att ösa fram kostnadseffektiva publikdragare ur.
Känsliga uppgifter, tidigare förbehållna ett smalt informationsetablissemang, flyter i dag fritt i var mans dator. Sajter som Flashback och den till Sverigedemokraterna kopplade Politiskt Inkorrekt publicerade nästan omgående namnet på den misstänkte självmordsbombaren. Redan ett dygn senare hänger kvällspressen på. Så kan svenska medier rapportera om norska Toras relation med prinsessans Madeleines blivande man – det låg ju ute på nätet hos norska Se og Hør.
Redaktionerna kanske är inne på att ge sin publik vad de vill ha. I folkviljans namn kan medierna hitta sinnrika vägar. När Aftonbladet konfronterade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) med uppgifter om brott han skulle ha begått, valde han att avgå. Tidningen ansåg då att det fanns ett så stort tryck på redaktionen att den måste berätta om att det påstådda brottet rörde sexköp. Tidningen tvingade så att säga sig själv att berätta.
Men det handlar om mer än en medveten förflyttning av gränserna för vad som är möjligt att publicera. Det vi ser är fallet av den tredje statsmakten, som i över 100 år har fungerat som en stat i staten. En genomreglerad stat, som på ett svenskt folkhemskt välvilligt vis, har jobbat med medborgarnas bästa i sikte och kostat på sig en gedigen yrkesetik för ”privatlivets helgd” och det ”allmännas intresse”.
Den tredje statsmakten vilar tungt på två monopol som vittrar bort. Sedan skapelsen har medierna haft ett distributionsmonopol ut till publiken. Medieföretagen kontrollerar produktion och distributionen av tidningar. De äger sändningstillstånd för marknätet där den stora tv-publiken finns. På internet är det ett par knapptryckningar mellan The Guardian och grannfruns Facebooksida.
Oetablerade kanaler som bloggen Klamydiabrevet kan konkurrera med riksmedia om uppmärksamheten i valrörelsen. Företag som Ica och Ikea lockar hundratusentals besökare till sina sajter varje månad. Vem som helst kan bli sin egen tv-producent på Youtube och få miljontals visningar på sina klipp. Det finns okända svenskar med över 50 000 följeslagare på Twitter. Det här är en utveckling som bara har börjat och få insett kraften av.
Den tredje statsmakten förlorar också monopolet över informationen. Uppgifter om inkomster, företag och det offentliga finns enkelt tillgängliga. I olika forum kan grupper bildas som tillsammans söker information. När den tredje statsmakten rapporterar om mannen som felaktigt greps för mordet på Anna Lindh, berättar privatspanarna på Flashback redan om den senare fällde Mijailo Mihajlovic.
Med distribution och information i medborgarnas händer uppstår ett alternativt flöde av nyheter, nöje och nytta. Flödet påverkar medierna fundamentalt och kommersiellt. Sajten Blocket har utplånat dagspressens affär med radannonser, en årlig affär på 100-tals miljoner kronor. Den tredje statsmaktens publik ägnar allt mer av sin tid till att själva producera innehåll eller konsumera sina bekantas. Publik som är nödvändig för mediernas affärer riskerar att försvinna. Allt tyder på att utvecklingen eskalerar de närmaste åren.
Som andra maktstrukturer under hot, tar medierna till angriparens strategier. De bästa bloggarna köps över och får börja skriva för papperstidningarna. Metoden att dra publik med yviga publiceringar av känsliga uppgifter införlivas av den kämpande tredje statsmakten. Allt är tillåtet i krig, och ärligt, hur stod det till med moralen strax innan romarriket föll?
Rolf van den Brink