Det är dags vi vänjer oss vid patriotismen
Debattören: Nationalstaten gör comeback – måste samexistera med globalismen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-11-26
DEBATT. Nationalstaten är förlegad och lever på lånad tid. Så skulle man kunna sammanfatta det stämningsläge som varit dominerande i den era av globalisering som anses ha tagit sin början i och med Sovjetunionens sammanbrott.
Den kanske mest välskrivna kritiken av patriotismen författades av filosofen och tillika pacifisten, Bertrand Russell, under första världskriget. Han beskrev då hur patriotism i sin extrema form kunde anta ett närmast religiöst uttryck. Där svag impulskontroll och primitiva instinkter drev länder i krig.
Denna uppfattning har passat väl in i Sverige där patriotism ofta har varit synonymt med just världskrigen och fascism.
Nationalstaten har i bästa fall betraktats som ett nödvändigt ont. I värsta fall som ett instrument för förtryck och exkludering. Detta skiljer ut Sverige från andra länder, där bilden är mer nyanserad.
Även i ett kosmopolitiskt land som USA är det självklart att alla presidenter, inklusive internationalister som JFK eller Barack Obama, har varit övertygade patrioter. Goda exempel på patriotism är inte heller svåra att hitta i modern tid.
I Norge och Danmark är patriotismen förknippad med motståndet mot den tyska ockupationen under andra världskriget. I Finland med försvaret mot Sovjets invasion.
En framväxande nationell gemenskap var en av grundpelarna för avkolonialiseringen i tredje världen. I Östeuropa bidrog drömmen om en nationalstat starkt till övergången från kommunistisk diktatur till demokrati och marknadsekonomi. Under samma period har multinationella statsbyggen som Ottomanska riket, Österrike-Ungern, Sovjetunionen och Jugoslavien kollapsat. De har ersatts av nationalstater med starkare gemenskap och inte sällan med mer demokratiska styrelseskick.
Utifrån historiska erfarenheter finns det inte fog för att hävda att nationalstater skulle vara mindre lämpliga eller skapa mer våld än alternativa sätt för samhällsorganisering.
Historiskt har dess roll varit progressiv såväl som reaktionär. Av 2000-talets många krig har merparten uppstått i länder med stor etnoreligiös splittring och med en svag nationell gemenskap. Ett faktum som sällan uppmärksammas eller problematiseras.
Även i Sverige har den nationella identiteten varit central under uppbyggnaden av demokrati, välfärdsstat och rättssamhälle. Även om vi är mindre benägna att erkänna det i dag. Nationalstaten gör nu en slags politisk comeback i Västvärlden. Det amerikanska presidentvalet och Brexit, är två exempel i en större trend. Det finns därför skäl att se över vårt eget förhållningssätt.
Konflikten mellan patrioter och globalister kan få motsvarande betydelse som den mellan kommunism och kapitalism under 1900-talet. Hellre än att bidra till en sådan upprepning av historien vore det klokare om vi erkände att båda sidor har sina poänger.
Nationalstaten har spelat en motsägelsefull roll genom historien men det mesta pekar på att det varken är troligt eller önskvärt att den skulle försvinna. Även Bertrand Russel såg känslorna för det egna landet som naturliga och drog paralleller till kärleken till den egna familjen.
Att flytta beslutsfattandet till överstatlig nivå har lågt stöd bland medborgarna och är mer komplicerat i praktiken än i teorin. Medborgarna känner ofta ett starkare band till sitt eget land än till transnationella organisationer som EU eller FN.
Under de senaste decennierna har globaliseringen förvandlat tidigare underutvecklade länder till moderna ekonomier. Rörelsen mot mera globala levnadsmönster kommer troligtvis inte heller att upphöra. De två motpolerna är dömda till att samexistera. Motsättningarna dem emellan tycks vara här för att stanna men för att undvika att de växer till en explosiv ideologisk konflikt måste vi hitta en välavvägd balans.
Mellan nationalstaten och internationella samarbeten. Mellan decentralisering och centralisering. Mellan Sverige och världen.
Petter Månsby, ekonom och talskrivare för M-politiker
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.