Låt den arabiska våren nå Gaza

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-12-20

I kväll, den 20:e december, vågar SVT äntligen visa Vibeke Løkkebergs prisbelönta dokumentär ”Gazas Tårar” från 2010. Vi får följa tre barn; Yahya, Rasmia och Amira, som förlorat sina hem och familjemedlemmar i Israels anfallskrig och som så många palestinska barn lider av posttraumatisk stress på grund av vad de tvingats bevittna.
 

Amira kan till slut inte hålla tillbaka tårarna när hon berättar om hur hennes pappa dog framför hennes ögon när familjens hem träffades av missiler, och hur hennes syskon sköts till döds då de sprang för att hämta hjälp. Det är fullkomligt hjärtskärande att se en ung tjej, med tårarna rinnande nerför kinderna, säga att hon önskar att hon hade följt med sina syskon så att hon hade dött hon också. Smärtan är svår att uthärda.

Den 27 december 2008 inledde Israel sin Operation Gjutet Bly, ett fullskaligt krig mot Gazas instängda befolkning. Över 1400 palestinier dödades, majoriteten civila, 300 barn, i vad Amnesty International kallade ”22 dagar av död och förstörelse”.
 

Nu har tre år gått sedan dess, men fortfarande har ingen ansvarig ställts inför rätta.

Under den arabiska våren har stora saker hänt runt omkring Gaza, men tyvärr har det inte lett till någon större förändring av situationen inne i Gaza. Det egyptiska folket gjorde sig av med diktatorn och gränsen till Gaza öppnades till slut. Tusentals palestinier köade i dagar, men i takt med att man började inse att det inte alls var många som fick tillåtelse att resa så blev köerna betydligt kortare. Att Rafahgränsen ändå är öppen har dock inte förbättrat situationen nämnvärt i Gaza eftersom den inte är en gränsövergång för varor.
 

Enligt en rapport från FN- organet OCHA som publicerades den 20 oktober i år så lever 38 % av Gazas befolkning i fattigdom och hela 75 % är beroende av bistånd. På grund av blockaden är arbetslösheten fortfarande skyhög, 90 % av grundvattnet i Gaza är odrickbart och det råder akut brist på mediciner. Trots de lättnader som infördes i blockaden efter första Frihetsflottan 2010 då mycket av de varor som tidigare varit förbjudna blev tillåtna så är importen fortfarande 40 % mindre än vad den var innan år 2007. Exporten är fortfarande förbjuden och därmed obefintlig. Gazas befolkning är fortfarande helt beroende av smuggeltunnlarna till Egypten.

Men det handlar inte om hur många ton mat Israel släpper in och inte. Palestinierna i Gaza dör inte av svält, de överlever. Men tillåts de leva? Blockadpolitiken följer logiken att den som är Hamas, den som har röstat på Hamas, ja till och med den som bara bor i Gaza inte har rätt till något annat än överlevnad. Vad det handlar om är att människorna i Gaza (för de är faktiskt människor) har rätt till ett värdigt liv i frihet precis som alla andra.
 

Den som inte ser det orimliga, inhumana och fullständigt vidriga i att tvinga en befolkning på 1,6 miljoner människor, hälften barn, att leva i en politiskt skapad fattigdom och samtidigt utsätta dessa för psykisk (och fysisk) terror 24 timmar om dygnet, måste ha en rutten människosyn.

Blockaden av Gaza är illegal eftersom den bygger på kollektiv bestraffning, den är dessutom kontraproduktiv om målet är att försvaga Hamas som Israel hävdar. Blockaden av Gaza skapar bara lidande och död, inget annat, den är inte bra för någon, inte ens för Israel.

Det är upp till oss att visa om vi menar allvar när vi pratar om mänskliga rättigheter. Ship to Gaza och Frihetsflottan planerar för en ny aktion under våren. Vi vägrar svika Gazas befolkning och tills dess att blockaden hävs kommer vi att fortsätta segla för att bryta den. Den arabiska våren ska nå Gaza!

Lucinda Andersson