Vi Grums-bor får inte blunda för problemen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-03-16 | Publicerad 2015-03-13
Debattören: Vacker natur är en klen kompensation när våra unga dör
I onsdags medverkade jag i ett inslag om Grums i Uppdrag Granskning. Min medverkan i programmet baserades på MINA erfarenheter och upplevelser av hur ungdomarna i Grums mår.
Jag medverkade inte för att representera våra duktiga företagare (främst de som tillkommit de senaste fem åren), inte för att visa upp våra vackra motionsspår och sportanläggningar, inte för att berätta om alla natursköna badplatser, caféer, lekplatser och inte heller för att presentera alla välmående lyckliga barnfamiljer, pensionärer och övriga som trivs utmärkt här i Grums.
Jag ställde upp för att jag anser att vi gör för lite, om ens något alls, för de unga som har hamnat snett och inte själva kan komma på rätt väg igen. VI, samhället. VI, hela Grums, som hellre blundar än att våga se problemen som finns här. Man förstår inte hur illa samhället behandlar de här människorna förrän någon i ens närhet hamnar där.
Leif Haraldsson refererade till mitt blogginlägg i sin artikel. ”Och när någon påstår sig veta att personer i yngre tonåren ”fått sin första spruta” hoppas vi att den vänder sig till socialtjänsten med en orosanmälan.”
Jag vet faktiskt inte hur många orosanmälningar jag eller personer runt mig har lämnat in i syfte att uppmärksamma och försöka hjälpa personer som är på gränsen till att försvinna in i missbruket helt.
Senast i höstas lämnade några killar jag känner in en orosanmälan på en kompis, och nu finns inte den där kompisen kvar längre. Inte en enda av orosanmälningarna jag gjort eller följt har lett till någon slags handling. INTE EN ENDA. Jag vet att Leif Haraldsson inte kan hållas ansvarig för detta då han nyss fått sin post. Men någon kan det, och dessa vet själva vilka de är utan att jag ska behöva hänga ut någon eller några.
Jag vill inte skuldbelägga Grums kommun. Inte heller handlar det om att jag hatar Grums. Jag har flyttat ifrån Grums med tanken att aldrig komma tillbaka igen, men nu sitter jag här. I mitt älskade Grums, min trygghet och mitt hem. Jag hade en fantastisk uppväxt i en genuin villaidyll, utan vetskap om förekomsten av vare sig droger eller alkohol förrän jag blev tonåring och gav mig ut på byn.
Sen dess har cirka 15 personer som jag kände eller kände till dött på grund av droger eller genom självmord.
Jag förstod även att många skulle bli arga över hur Grums ”svartmålas” i programmet och hur dåligt det är för turistnäringen och företagarna. Men vet ni vad JAG blir arg över? Att våra ungdomar dör utan att någon lyfter på ögonbrynen eller försöker ta reda på vad de behöver. Att ni, som ni skriver, ”knyter nävarna i byxfickorna” när ni ser mig eller programmet gör ingen skillnad heller.
Vi måste våga se problemen istället för att gömma undan ”det fula” och försöka kompensera med vår vackra natur och närheten till Karlstad. Vad är det för jävla argument egentligen?
Ansvaret är inte Grums kommunstyrelses eller Grums kommuns. Det är vårt, invånarnas, ansvar att ta hand om varandra och inte gå över gatan när vi träffar en gammal bekant som har hamnat snett. INGEN ska behöva känna sig utanför och vi borde ha resurser nog för att fixa fram sysselsättning eller kanske kan företagen erbjuda praktikplatser? Man får vara kreativ och jag har redan sett flera lysande exempel på detta hos Grums invånare och företag i dag!
Jag tror att sysselsättning och gemenskap är svaret. Ingen drömmer om att bli narkoman eller deprimerad. Så det här ”man väljer själv vad man vill göra”-snacket kommer inte hjälpa Grums framåt.
Jennipher Hamnén Rosén
Grums-bo