Lagens män ofredar oss och inget händer
Linnéa Claeson: Ett år efter juristernas upprop #medvilkenrätt – var är förändringen?
DEBATT. Runt om i vårt lagom jämställda land trakasseras och ofredas kvinnor i lagens namn, i lagens hus, av lagens män. För ett år sedan gick jag och tusentals kvinnor inom juristbranschen ihop i uppropet #medvilkenrätt och ställde tre krav till branschen. Kraven kvarstår.
- Vi kräver ett omedelbart slut på sexualiserande, marginaliserande, utnyttjande och nedvärderande av kvinnor i vår bransch.
- Vi kräver att de med maktpositioner i vår bransch – delägare på advokatbyråer, domstolschefer, chefer för myndigheter med flera – tar sitt ansvar. Att de börjar agera med omsorg, slutar att blunda för övergrepp och ställer ansvariga till svars.
- Vi kräver att både kvinnor och män uppmuntras till att bryta tystnadskulturen på arbetsplatsen. Den som vågar höja rösten ska inte straffas.
Kraven kvarstår för att problematiken kvarstår. Ännu ett år har gått och under det här året har män på maktpositioner fortsatt att ofreda och sexuellt trakassera kvinnor på lägre positioner. I alldeles för många fall helt utan konsekvenser.
Ännu ett år av att skickliga, välansedda jurister trakasserat och tafsat på praktikanter. Domstolar där tingsnotarier behandlas som skit men håller tyst för att inte riskera dåliga betyg och grusade karriärer. Misogyni på myndigheter medan boys fortfarande will be boys på byråer.
Ännu. Ett. År.
Ansvaret för dessa handlingar ligger givetvis hos förövaren. Hos den vars ord, händer och handlande skadar kollegor och medmänniskor. Men även hos de som odlar och förvaltar den kultur som gör att så många väljer att se mellan fingrarna.
Som gör att kollegor ser, men inte vågar agera, rädda om sitt eget skinn. De hör ryktena, ser övergreppen, men vågar inte ta det vidare, för de är inte säkra på att få det stöd de behöver.
Detta är en kultur som ytterst möjliggörs av arbetsgivare som inte sätter ner foten, blundar åt bästa kompisens beteende eller bara sträcker sig till att dela ut verkningslösa varningar.
Den subventioneras av ledare som inte vågar gå till botten med problemet – att problemen inte tas på allvar. En struktur där sexism och sexuellt våld slagit rot och med minimal omsorg fortsätter att blomma. Där tystnad är en tryggare utväg än upprättelse för offren, för att de inte litar på att bli betrodda eller stöttade av sina kollegor och ytterst sina chefer.
Förra året sa vi kanske bara det alla redan visste. Men vi sa det med hundratals vittnesmål och tusentals namn på uppropet. Därefter hamnade ansvaret att agera hos domstolschefer, delägare och myndighetschefer med flera. Med samma röst frågar vi nu vilka åtgärder som vidtagits.
Var är förändringen? På för många arbetsplatser är svaret att det inte skett en nämnvärd förändring. Några har gjort lite. Några mycket. Men många har inte ändrat någonting alls.
Jag är nyfiken på hur jurister som anser att det här inte är deras sak tänker. Vem om inte du borde vara angelägen om människors förehavanden inom lag och ordning? Kanske känner du att denna fråga inte rör dig eftersom du inte själv utsätter andra. Men konceptet solidaritet kan väl inte vara främmande för dig?
Jämställdhet borde vara särskilt prioriterat inom en profession som ska vara djupt engagerad i rättvisa och människors lika rättigheter. Företräder man lagen tycks det passande att värna om densamma.
Förhoppningsvis är du en av de som anser att juristbranschen bör vara fri från sexism, sexuellt våld och skuldbeläggande av de som utsätts. Nu behöver vi mer än din övertygelse och mer än dina ord. Annars kommer detta fortgå på samma vis detta år, nästa år och alla andra år.
Vill du på allvar se förändring så krävs det erkännande av ansvar, solidaritet och faktisk handling.
Upp till bevis.
Linnéa Claeson, juriststudent och demokratisk opinionsbildare. Krönikör i Aftonbladet.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.