Sluta mörka information kring tvångsutvisningar
Debattörerna: Tobias Billström ignorerar gång på gång internationell kritik mot att systematiskt tvångsdeportera flyktingar
Trots att EU krävt öppenhet och övervakning vid svenska tvångsutvisningar, fortsätter hemlighetsmakeriet kring människorättsvidriga deportationer av irakier till Bagdad. Samtidigt tycks polisens attityd kring operationerna hårdna.
Natten till onsdagen den 25 april samlades flyktingaktivister utanför Migrationsverkets förvar i Märsta och Flen för att visa solidaritet med de irakier som skulle tvångsdeporteras under natten. Målet: att stoppa – eller i vart fall försvåra – utvisningsprocessen.
Några timmar tidigare hade en av de 18 flyktingarna vittnat om att liv står på spel. Han fruktade tortyr, kidnappning, eller avrättning vid återkomsten. Hoten är högst reella. Khaled Khodana, tillhörande en irakisk- kurdisk minoritet, ansökte om svensk asyl och fick avslag hösten 2011. Han tvångsdeporterades, och blev kort därefter avrättad av den terrorgrupp som han i sin ansökan hos Migrationsverket uppgett sig vara hotad av, utan att ha blivit trodd.
Flera av de svenska tvångsutvisningarna till Irak står i direkt strid med såväl EU-rätt som nationell lagstiftning, och utgör i vissa fall grova kränkningar. Skarp kritik mot Sveriges agerande har mottagits från UNHCR, FN:s tortyrkommitté, Amnesty och Iraks regering, som dessutom har påpekat att de inte kan garantera säkerheten för de som utvisas till vissa oroliga irakiska områden.
I oktober 2011 krävde Frontex, EU:s gränskontrollmyndighet, ökad öppenhet och övervakning vid tvångsutvisningar från Sverige. De uttryckte oro mot förekomsten av polisiärt övervåld, och hotade med att dra in finansieringen av deportationerna. Detta blev startskottet för en debatt; hur rättsvidriga är Sveriges tvångsutvisningar? Och varför är regeringen så passiv? I förslaget om genomförandet av EU:s återvändandedirektiv, som bland annat medför kortare tidsfrist mellan avslagen asylansökan och tvångsutvisning, meddelar migrationsminister Tobias Billström att endast de utvisningar som finansieras av Frontex, vilka är i klar minoritet, ska övervakas av en oberoende observatör. Övriga deportationer ska, enligt förslaget, endast kunna kontrolleras i efterhand av av JO, JK och förvaltningsdomstolar. Dessa aktörer har inte spelat en aktiv observatörsroll hittills, och lär förmodligen inte göra det i framtiden heller.
Tobias Billström ignorerar gång på gång internationell kritik mot att systematiskt tvångsdeportera flyktingar, och tycks inte bry sig om att majoriteten av EU:s medlemsländer har just en sådan övervakningslagstiftning som Sverige i dag saknar. Resultatet blir att staten, som bör garantera flyktingarnas skydd, skjuter över ansvaret för att deportationerna går rätt till på frivilligorganisationerna och på enskilda medborgares aktivism.
Det är flyktingarna som drabbas allra värst av hemlighetsmakeriet. De får sällan reda på när de ska avvisas, och eskorteras ibland bort av polisen flera dagar före utsatt tid. Detta innebär en stor psykologisk stress för flyktingarna själva och för familj och vänner. När tiden är kommen leds de ut som fångar, ofta bundna, med spottluvor. Utförandet sker på natten, med stort polispådrag och avspärrningar. Vi som varit med vid blockaderna kan vittna om att polisen försöker spela oss ur händerna genom undanmanövrar, lögner och falskt förtroendeingivande. I Flen, natten till onsdag, gick polisen dock ännu längre. Ickevåld möttes då med övervåld, och batongslag, pepparspray och lösa polishundar sattes in mot fredliga aktivister. Flera demonstranter skadades och fick vårdas på plats. En blev förd till sjukhus för djupt hundbett.
Budskapet är tydligt – ökad öppenhet kring svensk asylpolitik syns inte i sikte. Tvärtom försöker polisen alltmer mörka information kring deportationerna. I solidaritet med flyktingarna kommer blockaderna därför att fortsätta. Vi tänker inte skrämmas till tystnad.