M har ingen vision för att leda Sverige
Sophia Jarl (M): Min partiledning vill byta ut regeringen – jag undrar varför?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-04-21
DEBATT. I den lokala partilokalen i Norrköping möts jag av kampanjmaterial från moderaternas partiledning som tydligt talar om att det är dags att ”byta regering”. Varför då undrar jag? Jag är beredd att följa partiledningens uppmaning att arbeta hårt för en ny politisk majoritet i Sverige. Men en ny regering kan inte vara vårt mål, en ny regering är endast ett medel för att kunna förverkliga våra politiska idéer.
Svaret på frågan ”varför då” kan inte enbart innehålla alla de problem som finns i dagens samhälle. Vi är också skyldiga att tala om för våra väljare vad vår moderata vision är. Kan man inte svara på det, kan man inte leda ett land.
Arbetslinjen, ekonomiskt ansvarstagande och möjligheten för människor att själva forma sina liv har varit vår gemensamma utgångspunkt sedan valet 2006. Vi har lyssnat på de frågor som är angelägna för människor, analyserat olika lösningar och därefter format vår politik.
Det var ”Sveriges nya arbetarparti” som avskilde nya moderaterna från det gamla högerideologiska idépartiet. Jag vill särskilt påminna om att det var just visionen om att alla skulle arbeta som bröt en decennielång ökenvandring i opposition med väljarsiffror i samma nivå som nuvarande opinionsmätningar indikerar.
Arbetslinjen attraherade mittenväljarna och som mest företrädde moderaterna över trettio procent av den svenska befolkningen medan tiden innan 2006 i perioder karakteriserades av väljarsiffror runt femton procent.
De senaste två åren upplever jag att mitt parti alltmer avspeglar den högerfalang som historiskt sett aldrig burit regeringsmakten.
Den politiska debatten har mest präglats av retorik som vädjar till människors behov av trygghet. Men svensk rätts- och säkerhetspolitik är inte den viktigaste konfliktytan gentemot nuvarande regering. Trygghetsfrågor vare sig det handlar om militär- eller polisiär förmåga kräver breda politiska överenskommelser snarare än budgivning på vem som erbjuder mest. I stället borde vi mycket tydligare fokusera den politiska konfliktytan gentemot regeringen på jobben och välfärdens framtid och utveckling.
Tre år efter regeringsbytet är utmaningarna på arbetsmarknaden och i välfärden större än någonsin; en skola som inte kan möta eleverna likvärdigt och som har stora problem att rekrytera behöriga lärare. En sjukvård med allt sämre tillgänglighet för cancerpatienter och blivande föräldrar och med stora rekryteringsproblemen likt de i skolan är endast några områden som starkt påverkar människors vardag.
Allt detta ska hanteras samtidigt som 200 000 människor ska bli en del av vårt samhälle i spåren av flyktingströmmen. För varje dag som vi undviker dessa samhällsutmaningar i den politiska debatten växer grogrunden för utanförskap och för partier som skiljer på vi och dem.
Moderaterna behöver bestämma sig. Menar vi allvar med att det är dags att byta regering är det bråttom att förmedla en moderat vision för Sverige. Antingen kan vi välja att vara det parti som utgår från de idéer som aldrig gav oss regeringsmakten eller så använder vi den plattform alliansen stod på när vi var ett statsbärande parti.
För mig är svaret självklart; jag vill driva en politisk förändringsagenda som attraherar så många väljare att en moderat framstår som den naturliga statsministern och regeringsbildaren i september 2018. Den agendan är skarpare än alliansen 2014 och kommer i förlängningen bidra till ett Sverige där klyftorna minskar tack vare att vi politiker vågar genomföra förändringar.
Därför undrar jag; moderater – vilken framtid vill vi se för partiet och för landet?
Sophia Jarl, oppositionsråd Norrköping (M)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.