Inga skattepengar till EU:s bankakut
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-10-26
Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V): I dag förhandlar Reinfeldt om nya räddningsfonder
I dag träffar Fredrik Reinfeldt de andra regeringscheferna i EU för att diskutera en eurokris som blir allt mer akut. Miljoner människor blir arbetslösa, fattiga och tvingas emigrera när ekonomin faller sönder runt om i EU. På gatorna samlas de drabbade i protester mot den förda politiken. Drömmen om ett folkligt europeiskt samarbete med sociala rättigheter rasar samman.
Men på de ständiga krismötena i Bryssel är det inte de arbetslösa och fattiga som räddningsplanerna gäller, där är det i stället bankerna och euron som ska räddas till varje pris.
Priset för det är högt. EU:s medborgare betalar det med sin välfärd, sin trygghet och sin framtid. Det blir det egentliga priset för de tusentals miljarder kronor som ska in i de nya räddningsfonderna som ska förhandlas fram i dag.
Euron är en del av krisens orsak, den påtvingar länder en ekonomisk politik som inte passar dem. Med fel ränta, fel växelkurs och utan konkurrenskraft blir krisen snabbt djupare. Euron har förstärkt krisen i flera länder och gör det mycket svårt för länder att komma ur den. Men EU har bara ett recept mot krisen, brutala nedskärningar och privatiseringar. Denna politik fungerar särskilt dåligt i länder som redan befinner sig i recession. Bankerna har också bidragit kraftigt till krisen genom att ta enorma risker i sin utlåning och i den finansiella spekulationen. Många av stödmiljarderna från skattebetalarna går direkt till bankerna.
Så ser ”solidariteten” ut inom EU. Därför ligger en del av krisens lösning i att ge länder rätt att lämna euron och i betydligt hårdare regler för bankerna. Men EU gör inget av detta.
I stället ska nu euroländernas räddningsfond EFSF utrustas med tusentals miljarder kronor för att rädda banker och länder i kris. Men det är inte säkert att det räcker. Därför planeras nu också för en bankakut på EU-nivå för att kunna rädda krisande franska och italienska storbanker. Den svenska regeringen verkar vara villig att satsa åtskilliga miljarder av våra skattepengar i denna bankakut. Detta utan att eurokrisens grundläggande problem åtgärdas. Det är pengar som kunde ha gått till sjukförsäkringen, järnvägen eller jobb åt arbetslösa ungdomar här hemma. Men om vi öser ner dem i det svarta hålet av förluster i EU:s storbanker kanske vi inte får se dem igen.
Om bankerna inte får bära sina egna förluster, och konsekvenserna av dem, så kommer de aldrig att sluta ta orimliga risker. Vi riskerar att bidra till att finanskrisens gyllene regel får leva vidare, att vinsterna är privata medan förlusterna görs offentliga.
Nu vill EU:s makthavare använda krisen till att ge sig själva mer makt över medlemsländernas ekonomiska politik. Nya fördragsändringar föreslås för att ger EU mer makt över ekonomin. Det trots att EU:s ledare har visat sig vara både inkompetenta och bundna av prestige i sin hantering av krisen.
De svenska väljarna röstade nej till euron i en folkomröstning 2003. Det verkar som moderater och folkpartister aldrig har velat acceptera det. Vi ska bindas till euron till varje pris med nya regler som ska styra vår ekonomiska politik från Bryssel. Vilket folkligt stöd finns det för att ge EU mer makt över den ekonomiska politiken? När ges det ens tid för en demokratisk debatt om hur krisen ska hanteras? Dessutom är regeringen beredd att pumpa in miljarder till EU:s bankakut. Det bör riksdagen sätta stopp för.
Ulla Andersson
Jonas Sjöstedt