Jantelagen är oumbärlig i en demokrati

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-18

Vi har ett akut och allvarligt problem med den s.k. Jantelagen i landet Sverige. Och den som nu småler lite förnumstigt och tror sig veta precis vad problemet är kan genast kan sudda bort leendet, för problemet är ett helt annat än det som vanligtvis hävdas. Problemet är nämligen att Jantelagen håller på att försvinna. Jantelagen är ett koncept skapat av den danskfödde författaren Aksel Sandemose i boken "En flykting korsar sitt spår" från 1933. Den formulerar i ord den oskrivna lag som säger att man inte ska sticka upp och tro att man är bättre än andra. Det är också ett uttryck som från den dag det först såg dagens ljus har missbrukats av människor som tror sig vara förmer än andra. Således adopterades idén ögonblickligen av den svenska överklass som under 1930-talet såg demokratiska reformer som ett hot mot sitt eget överflöd.

Alla rop på rättvisa, jämlikhet och klassutjämning avfärdades som uttryck för jantelag och kraven på reformer likställdes med missunnsamhet. I själva verket har jantelagen ingenting alls med missunnsamhet att göra. Tvärtom är den absolut nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Aksel Sandemose må ha myntat begreppet som en kritik mot mentaliteten som rådde i hans födelsestad, men även om man naturligtvis inte kan hejda alla förändringar i ett samhälle måste där ändå finnas någon form av restriktioner mot en alltför vidlyftig egoism. Vi kan inte hävda alla människors lika värde om vi i nästa andetag kritiserar jantelagen. Och även om Sandemose kände sig kränkt av att höra uttryck som "du skall inte tro att du är bättre än vi" (det vill säga än någon annan) är det faktiskt en ytterst sund tes. För varför i hela friden ska vissa människor nödvändigtvis tro att de är bättre än andra?

I Sverige har vi mer eller mindre avskaffat den så viktiga jantelagen. Alla sunt kritiska reaktioner på egoistiska och omoraliska handlingar såsom skattesmitning, överdrivet höga löner, brist på ödmjukhet och så vidare avfärdas med himlande ögon som janteistiskt. Vi ser det i politikernas totala ointresse för människors väl, i mediernas självrättfärdiga besserwissermentalitet och hos alla de medborgare som vältrar sig i en föraktfull vi-och-dom-mentalitet. Den som har en bostadsrätt är mer värd än en hemlös. Den som är frisk är mer betydelsefull än den som är sjuk. Den som har jobb är närande medan den som blivit arbetslös är tärande. Listan kan göras hur lång som helst. Och effekterna är synliga för alla som har ögon. Frågan är om den nya sjukförsäkringslagen ens blivit påtänkt om det inte varit just för bristen på jantelag. Lagen baseras helt och hållet på en inbilsk tro att vissa samhällsgrupper är bättre och viktigare än andra. Oavsett vad som påpekas om besparingar handlar det hela om ideologi och ingenting annat.

Det Sverige som i dag växer fram är följaktligen hyperkommersiellt och överegoistiskt – ett samhälle med ökande klassklyftor och alltmer utsatta människor. När de sista spillrorna av jantelagen försvinner, försvinner också det demokratiska och någorlunda moraliska Sverige i en orgie av självförhärligande egotrippar. Om det är vad Aksel Sandemose ville lär vi aldrig få veta. Frågan är om det är vad ni vill, alla ni som tanklöst vräker er med hans litterära skapelse? Om inte är det kanske bäst att tänka efter innan det är för sent.

BRITTE ASSARMO, 45 år, frilansskribent, Stockholm