Inför uppförandekoder för våra myndigheter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-08-31

De måste ta ansvar – precis som det privata näringslivet

Företagen måste ta sitt sociala ansvar. Så har det låtit i några decennier nu. Och det har lett till en uppsjö av förslag och begrepp, institutioner och deklarationer. Det handlar om allt ifrån Corporate Social Responsibility (CSR, företagens samhällsansvar) till olika former av uppförandekoder baserade på OECD:s riktlinjer eller konventioner framtagna inom ramen för FN:s arbetsmarknadsorgan, ILO. Det hela har utvecklats till en godhetsindustri i mångmiljardklassen, bestående av CSR-konsulter och frivilligorganisationer som säger sig verka för bättre företagande.

Den underliggande tanken har hela tiden varit att företagande i sig är något problematiskt. Näringslivets bidrag i form av varor, tjänster och jobb duger inte. Att följa lagar och regler är inte gott nog. Man måste göra något extra för att få en godkännandestämpel. Företagande är en så suspekt verksamhet att vi måste ha en extra nagel i ögat på dem.

Inte sällan har företagande och marknad ställts mot politik och byråkrati. Och ofta har det ansetts att politiker och byråkrater, till skillnad från kapitalister och deras anställda, har goda avsikter och därför rent mjöl i påsen. Eftersom de inte har vinst som central drivkraft finns det inte samma anledning att flåsa dem i nacken.

Den senare tidens skandaler med myndigheters representation har dock gett en annan bild. När statliga forskningsstiftelser blir fartblinda och leker Nobelfest i Stockholms stadshus, när Tillväxtverket går bärsärkargång med skattebetalarnas pengar och när Säpo leker James Bond har vi sett att det hela inte är så enkelt.

Människor blir inte fläck- och felfria bara för att de arbetar i en verksamhet som styrs av politiken snarare än av marknaden. Människor får inte perfekt omdöme bara för att de jobbar på en myndighet i stället för i ett företag. En människa förblir en människa, var hon än verkar.

Representations- och festskandalerna ger vid handen att det är dags att ompröva den svenska godtrogenheten gentemot staten. Människor och organisationer är ofullkomliga, vare sig det gäller företag eller byråkratier. Vi bör se på politiken med minst samma skepsis som vi ser på marknaden.

Skillnaden mellan ett företag och en myndighet är att i näringslivet mäts resultatet hela tiden. Varje år (eller kvartal för den delen) ser man hur framgångsrikt man varit när det gäller att förse kunder med varor och tjänster till låga kostnader. Och om någon annan lyckas göra det bättre, med högre kvalitet och/eller ett lägre pris, är det tack och hej. Kunderna väljer då att inte längre köpa företagets produkter, och man får lägga ned.

I politiken finns inga sådana återkopplingsmekanismer. På marknaden gör kunden dussintals val varje dag. I politiken får man rösta en gång vart fjärde år. Och ytterst få har forskningsstiftelser, tillväxtmyndigheter eller säkerhetspolisen på näthinnan när de går fram till valurnan.

Det finns ytterligare en viktig distinktion att göra. Ett privat företag har tjänat in sina pengar genom att bevisligen göra nytta för andra människor. Annars hade de inte köpt varan eller tjänsten. Och dessa pengar är privata.

Offentliga myndigheter lever på pengar som staten samlat in med tvång, pengar som tillhör svenska skattebetalare, men som vi gett upp för att få något tillbaka. Och detta något kan knappast vara köp av pr-tjänster i mångmiljonklassen eller överdådiga skrytmiddagar.

Det är därför hög tid att införa begreppet Bureacratic Social Responsibility (BSR), en uppförandekod för politiker och byråkrater. Precis som för näringslivet.

Fredrik Segerfeldt