Pernilla, ta av dig rävmössan!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-26

Djurens Rätt: Kändisar borde vara positiva förebilder

Hej Pernilla!

I veckan som varit har de så kallade pälsbollsmössorna debatterats flitigt i media. Du är en av de pälsbollsmössbärare som figurerat mest, som en ägare av tio stycken sådana.

Jag har läst på din blogg att du tycker att mössorna är så himla snygga.

Vi har faktiskt träffats en gång. Du var programledare för Babyboom och kom hem till min familj som lagade vegansk mat. Du var så rar, trevlig och omtänksam, minns jag. Därför har jag lite svårt att förstå att du tycker att det känns coolt och snyggt att ha en sådan här pälsbollsmössa – och en jacka med pälskrage också för den delen.

Har det slagit dig att pälsbitarna kommer från djur som en gång levt? Att djuren har dödats endast för att du ska kunna få ha en bit av henne eller honom på huvudet? Känns det inte konstigt och hemskt att ha en varelses död på sitt samvete?

Eller är det helt enkelt så att du inte alls bryr dig om hur djuren har haft det? Rävpälsen på kläder som säljs i Sverige är importerad. Sverige har nämligen så stränga regler för rävfarmning att det sedan 2001 inte längre finns några svenska rävfarmer. Att uppfylla djurskyddskraven för rävars naturliga beteenden är helt enkelt för dyrt för att farmningen ska vara ekonomiskt lönsam. Därför är det mycket olyckligt att dessa pälsprodukter, och därmed rävarnas lidande, importeras från andra länder.

Rävar är djur som naturligt rör sig över stora områden, men på farmerna hålls de instängda i små, trånga burar. Sedan avlivas de på ett mycket smärtsamt sätt, när elektrisk ström leds genom deras kroppar. Den största uppfödningen av rävar finns i Finland – som producerar omkring två miljoner rävskinn om året – och en finsk djurrättsorganisation har avslöjat mycket svåra förhållanden för rävarna där.

Men även djuren på de svenska pälsfarmerna har det riktigt eländigt. I Sverige föder vi varje år upp 1,2 miljoner minkar och ungefär tusen chinchillor. Minkar har behov av ensamhet, stora ytor att röra sig på och vatten att simma i. Inga av dessa behov tillgodoses på något sätt.

Jag kan förstå om man tänker att den där lilla pälsbiten är inte så farligt, det är ju bara en liten detalj. Men för djuret är det inte någon detalj. Kroppen är det enda djuret har och inte ens den får de behålla.

Alla har ett ansvar, anser jag, att ta reda på vad det är man köper. Särskilt borde offentliga personer, som du, vara positiva förebilder. Vi har flera coola och medvetna kvinnliga artister som tar ansvar och säger nej till päls, som Linda Sundblad och Petra “September” Marklund.

Kan inte du också göra det, Pernilla? Visa att du är en schysst människa som bryr dig om hur djuren har det.

Med djurvänlig hälsning,

Gabriella Terneborg

Ansvarig för konsumentfrågor

Djurens Rätt