Släpp hästarna loss och låt dem leva vilda
Forskare: Ändra reglerna – vi behöver tänka om och tänka nytt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 06.30
DEBATT. OS-tävlingarna har åter, på gott och ont, satt fokus på hästens roll i tävlingssammanhang. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att vi, människor, till synes helt utan reflektion nyttjar ett annat djur för vårt största tävlingsevenemang.
Samtidigt har vi ett regelverk som inte tillåter hästar att återgå till att bli vilda. Här behöver vi tänka om.
Hästen domesticerades för ungefär 6 000 år sedan. Det anses ha skett på stäpperna norr om Kaukasus. Från början var hästen ett redskap i krig, en dåtidens pansarvagn som gav stora militärstrategiska fördelar såsom snabba förflyttningar, chockartade attacker och en stor slagkraft.
Så småningom upptäcktes det att hästen även var en pålitlig arbetskamrat inom jordbruket, och att den även i civila sammanhang möjliggjorde snabba förflyttningar, kommunikation och organisation.
Ett antal paleontologiska fynd visar att det för 11 200–10 400 år sedan fanns vilda hästar även i Sverige. Förmodligen var de inte särskilt många. Sverige låg på nordgränsen för vildhästens historiska utbredning.
Orsaken till att vildhästarna försvann här är okänd, men förmodligen integrerades de i våra förfäders djurhållning, eller jagades och åts uppå helt enkelt. I kontinentala Europa och österut genom Asiens stäpper fanns vilda hästar, tarpaner, ända fram till slutet av 1800-talet då de sista dog ut.
Hästen har alltså varit vår följeslagare i tusentals år. Under de senaste hundra åren har det dock skett en storskalig förändring av hästens roll.
Dess senaste, och förhoppningsvis sista, roll i militära sammanhang får anses vara det polska kavalleriets angrepp mot den tyska invasionsarmén som rullade in i Polen 1939 i inledningen av andra världskriget.
I samma veva, i och med den fossildrivna traktorns inträde i jordbruket, minskade hästens roll inom brukandet. Enligt ”Kungliga vetenskapsakademiens almanack” från 1912 hade vi 581 441 hästar i Sverige år 1909, av vilka de allra flesta användes i jord- och skogsbruket.
I dag har vi kanske en handfull hästar som framförallt används inom skogsbruket. Däremot finns det ungefär 350 000 hästar som används för ridning som hobby eller tävling. Hästen har alltså under sin tid som domesticerad gått från nyttodjur till nöjesdjur.
Kanske är det inte vår sak att ”bestämma” att hästar ska tvingas till sådant de inte utvecklats för att göra
Även om välfärden hos dagens hästar säkerligen vida överstiger den som historiens krigs- och brukshästar upplevde, visar olika inlägg om bristande djurvälfärd och tvång inom ridning och tävling att det fortfarande finns en del tvivelaktigheter.
Skadorna inom tävlingsrytteriet och travsporten är omvittnade, och redskapen som används vid träning och tävling är inte alltid skonsamma.
Samtidigt som vi i dag dresserar och rider hästar för nöjes skull så har vi ett regelverk som sätter stopp för frilevande hästar. Eftersom hästen är ett tamdjur som tarvar daglig tillsyn, mat och skydd, samt att det formellt sett inte existerar vilda hästar i Sverige, kan vi alltså inte få tillbaka vildhästen.
I teorin vill säga. I praktiken ser det annorlunda ut.
Forskning som utförts på SLU visar att vår inhemska lantras, gotlandsrusset, skulle klara av att leva året runt utan utfodring och skydd.
Russen magrar på vårvintern, men äter sedan upp sig, och tycks klara sig bättre från år till år. De finner, och klarar sig på, alternativ föda i landskapet samt det fettlager de lägger på sig under sommar och höst.
Inte nog med det. Hästar som lever och betar under sådana förutsättningar gynnar även floran och faunan. Åretruntbetet visade sig vara gynnsamt för floran, som i sin tur främjar pollinerande insekter och gräshoppor.
Vidare så begränsade hästarnas bete igenväxningen av landskapet, vilket gynnar de öppna, betade landskapets biologiska mångfald.
Förvildade hästar skulle alltså kunna fungera som ersättare för de en gång i tiden existerande vildhästarna, och uppfylla dess ekosystemfunktioner i landskapet. De skulle bidra till att hålla landskapet öppet, gynna den biologiska mångfalden och klara sig året runt på det foder som finns tillgängligt, även under vintern.
Visst, att vara ett vilt djur är inte alltid en dans på rosor. När det blåser kallt i februari, snön ligger tjock och betet är magert är det inte så roligt. Men så är det även för alla andra vilda djur som älgar, hjortar och vildsvin, men fördelen dessa har är att de inte behöver dresseras till att göra konster, vara riddjur och medverka på tävlingar.
Kanske är det inte vår sak att ”bestämma” att hästar ska tvingas till sådant de inte utvecklats för att göra, såsom ridning och tävling, samtidigt som de missunnas de vilda liv som de under miljoner år utvecklats till att leva.
Vi anser oss alltså ha rätt att rida, träna och tävla med hästar, pressa dem till det yttersta inför stora åskådarskaror, men att släppa dem fria, såsom de en gång varit, nej det går tydligen inte.
Vi behöver tänka om och tänka nytt, och helt enkelt släppa hästarna loss. För oss allas, och inte minst hästarnas, skull.
Carl-Gustaf Thulin, forskare vid SLU, docent i populationsbiologi
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.