Klantig opposition inte hela förklaringen

Johan Ingerö.

Det vore lätt att, som , slå fast att det rekordhöga förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt beror på avsaknaden av effektiv opposition. Naturligtvis spelar det viss roll att Mona Sahlin är på väg ut, och att partiets framtid är oklar. Men en titt på likaledes avgående Maria Wetterstrand, som har näst högst siffror i mätningen, visar att det inte räcker som förklaring. Förtroendemätningar skiljer sig dessutom från opinionsmätningar på så sätt att slutsumman kan variera. Man kan bara ange ett parti att rösta på, men förtroende kan man ha för alla på en gång, eller för ingen alls.

Fredrik Reinfeldts storhet beror nog i hög utsträckning på att både fakta och motståndare har gett honom rätt. Hans skattesänkningar har gett mer i plånboken för vanligt folk än vad några LO-fack har lyckats förhandla fram, och samtidigt är statsfinanserna urstarka, finanskrisen exemplariskt skött med extra pengar till kommunerna, samtidigt som statsskulden fortsätter krympa. Den traditionella anklagelseakten mot de borgerliga i allmänhet och Moderaterna i synnerhet, att de river statsfinanserna, har därmed upphört att fungera.

Nu är det i stället Socialdemokraterna som står inför en smärtsam omprövning. Mona Sahlin slog i sitt avgångstal fast att Socialdemokraterna måste ta medelklassens problem på större allvar, vilket i praktiken innebär att S måste bli mer som M. Och när det alltjämt största, och i mångas ögon fortfarande statsbärande, partiets ledare medger att hennes huvudmotståndare har rätt så tjänar han naturligtvis på det.

Detta innebär en stor utmaning för den som till våren tar över oppositionens ledartröja. Å ena sidan måste den nya S-ledaren åstadkomma tillräckligt mycket friktion mot regeringen för att kunna åstadkomma någon form av politik. Men samtidigt måste han eller hon hantera det faktum att så många uppenbarligen tycker att Fredrik Reinfeldt är rätt man på rätt plats. Fredrik Reinfeldt togs aldrig på allvar av Göran Persson. Nu är han större än alla svenska statsministrar sedan Erlander.