Lattemammorna får skylla sig själva
Debattören: Subventionerna är orimliga och den svenska föräldraledigheten alldeles för lång
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-06-19
DEBATT. Pappa kan vara en börshaj eller busschaufför. När familjer får barn spelar det ingen roll: då kliver staten in som en sugar daddy. Det offentliga betalar för över 70 veckors föräldraledighet, vilket kan jämföras med 14 veckor i Schweiz. I USA får man vara hemma tio veckor, obetalt.
Det betalas också ut lika mycket barnbidrag till alla familjer och förskola subventioneras även för dem som har råd med vad det egentligen kostar. Denna medelklasslyx tvingas samtliga skattebetalare finansiera, även de som inte kan eller vill få barn.
Kvinnor får gärna stanna hemma – det är deras eget val. Däremot är subventionerna orimliga och föräldraledigheten alldeles för lång. Är du borta mycket från arbetslivet får du lägre pension, du blir mindre ekonomiskt självständig och det påverkar dina karriärmöjligheter.
Det är fritt fram att ändå värdera tid med barnen men man kan inte ha kakan och äta den. Nimas Sanandajis bok The Nordic Gender Equality Paradox visar att svenska kvinnor i ett internationellt perspektiv har svårt att nå toppen eftersom de helt enkelt arbetar för lite.
Föräldraledigheten är alltså en riktig kvinnofälla. Samtidigt är det osannolikt att denna information undgått medelklasskvinnorna. Kvinnor är nu mer välutbildade än män, samtidigt plockar de ut 80 procent av föräldraledigheten. Bara 30 procent av paren där mamman är höginkomsttagare delar lika på ledigheten och även när mammor tjänar mer än sina män är de oftast hemma längre.
Men när lattemammorna klivit upp ur amningsfåtöljen kräver många trots allt att samhället ska kompensera för året i mjukisbyxor. Det ska kvoteras hit och dit och det ska vara lika lön för olika mycket arbete. Många försöker spela kvinnokortet och avsäga sig sitt eget ansvar för situationen.
Men medelklasskvinnorna bör stå sitt kast. Offerkoftan doftar Chanel-parfym, i medelklassen finns inget förtryckande pappriarkat. Männen är snarare förebilder, de är inte hemma för lite – det är kvinnorna som är hemma för mycket om de nu vill göra karriär.
Medan barnvagnsmaffian organiserar sig för kvinnokampen på restauranger i Stockholms innerstad leder barnpolitiken låginkomstagare allt längre från köttgrytan. För dem som har svårt att få ett jobb är systemet bedrägligt och bäddar för vad man i USA kallar “welfare moms”, kvinnor som försörjer sig på bidrag.
Ju längre den här gruppen är borta från arbetsmarknaden, desto svårare är det att komma tillbaka. Staten leder dem i fördärvet och värst blir det för ensamstående mödrar. Många av dem behöver bidrag för att klara sig, enligt Socialstyrelsen får 21 procent av dem ekonomiskt bistånd. Staten finns som en kudde mellan barnvagnen och verkligheten. Myndigheterna täcker till och med upp för de 100 000 pappor som smiter från underhållsstödet.
Fattiga mammor blir med andra ord beroende av det offentliga, inte minst i sviterna av en lång föräldraledighet. De här personerna får såklart också vara hemma om de finansierar det själva, men det har de sällan möjlighet till.
Systemet ger politikerna direkt ekonomisk makt över hela generationer av ekonomiskt utsatta barn. Det är också problematiskt ur andra perspektiv: det är inte givet att någon annan ska finansiera ditt barn. Bidragssystemet kan föda ett oansvarigt beteende där människor inte på allvar funderar över om de kan försörja ett barn innan de blir föräldrar.
Sverige bör avskaffa alla bidrag som maxtaxa och barnbidrag och helt rikta in dem mot de föräldrar som verkligen behöver stöd. Vi bör också banta ner föräldraförsäkringen till högst en tredjedel av dagens. Den som har råd kan såklart vara hemma med sin bebis hur länge som helst, men resten får gå tillbaka till jobbet.
Siri Steijer, Programansvarig arbetsmarknadsfrågor på Timbro
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.