Per Gahrton: Gör Annie Lööf till statsminister
Så kan Löfven behålla S inflytande och lösa regeringsfrågan, skriver MP-grundaren
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-09-17 | Publicerad 2018-09-15
DEBATT. Nu har Isabella Lövin (MP) nämnt Annie Lööf (C) som möjlig statsminister.
Bra! Det största hindret för en regeringsmodell som alltfler önskar – en bred mittensamverkan – tycks ju vara att varken Stefan Löfven eller Annie Lööf kan sitta i en regering med den andre som statsminister.
Det hindret skulle kunna överbryggas med hjälp av Ullstenmodellen. 1978 havererade den första borgerliga regeringen efter socialdemokraternas oavbrutna fyrtiofyråriga regeringsinnehav (1932–1976).
Torbjörn Fälldin tilläts inte av sina regeringskolleger Moderaterna och Folkpartiet (i dag Liberalerna) att genomföra ett radikalt slut på kärnkraftsepoken.
Efter Fälldins bortgång häromåret beskrev sex FP-veteraner i ett minnesord Fälldins kamp med sitt samvete när han tvingades svika sitt löfte att stoppa kärnkraften: ”Vi våndades med honom som man gör med en vän i svårigheter”.
Men jag var riksdagsledamot för FP och minns inte att någon FP:are ”våndades”. Tvärtom innebar trepartiregeringens sammanbrott en unik chans för Folkpartiet. I oktober 1978 bildades en ren Folkpartiregering, med endast de 39 FP-arnas jaröster. Men 215 socialdemokrater och centerpartister la ner sina röster och blev därmed parlamentariskt underlag för en i praktiken mycket bred mittenregering. Bara V och M röstade nej.
I dag finns bara en kandidat till en Ullstenvariant: Annie Lööf.
Hennes parti gick starkt framåt och hon själv har rekordstort förtroende. För att Annie Lööw ska väljas till statsminister räcker det med 30 jaröster från C och nedlagda röster från resten av mittenvänstern (S 101, MP 15, L 19 och V 28, totalt 163), alltså sammanlagt 193 röster. 156 nejröster från M, KD och SD spelar då ingen roll.
Om Stefan Löfven gör med Lööf som Palme gjorde med Ullsten, kan han bibehålla betydande socialdemokratiskt inflytande utan att direkt besudlas av att som minister underordna sig en borgerlig statsminister.
För Lööf borde det vara lättare att godta att som statsminister delvis sitta i Socialdemokraternas knä, än att vara synligt underordnad som minister i en Löfvenregering.
I Lööfs politiska linje finns med gröna ögon förstås både plus och minus. Men med hela mittenvänstern som regeringsunderlag skulle hon inte kunna genomföra någon nyliberal ekonomisk politik – däremot human flyktingpolitik och ”ljusgrön” miljö- och klimatpolitik.
Dessutom framstår Annie Lööw som en hederlig person med moralisk kompass.
Sist men inte minst – hon skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är hög tid!
Samtliga nordiska länder har eller har haft kvinnor som statsministrar, detsamma gäller en lång rad andra länder, från Storbritannien till Tyskland i Europa till rader av afrikanska, asiatiska och latinamerikanska länder. Men i landet som med viss rätt skryter med att vara världsbäst på jämställdhet har ingen kvinna lett en regering.
Om det fanns en bättre och möjlig manlig statsministerkandidat skulle Annies kön förstås inte räcka. Till statsministerposten kan man inte könskvotera. Men det finns ingen manlig kandidat som är både bättre och möjlig. Lär av Olof Palmes Ullstenexempel och släpp fram Annie, Stefan!
Per Gahrton, tidigare språkrör och en av grundarna av Miljöpartiet. Riksdagsman för Folkpartiet 1976–1979.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.