"Fega filmer bjuds inte till A-festivaler"
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-12-10 | Publicerad 2006-12-17
Fataneh Nik-khakian: Svensk film lider av kronisk sjukdom: kvalitetsbrist
När jag läste Karin Rebas artikel "Fega filmer lockar ingen publik" (DN 22/11), fick jag en flashback till "Miraklet" år 2000.
Det som ekade mest i mina öron var Harry Scheins tidigare kritik av den svenska filmpolitiken och förmodligen hans allra sista uttalande om svensk films situation i samband med ”mirakelåret”.
År 2001 skrev jag en artikel för Statens kulturråds tidskrift Kultur & politik. Jag intervjuade 16 betydelsefulla personer inom Filmsverige, bland andra Filminstitutets grundare Harry Schein, regissören och Dramatiska institutets rektor Kjell Grede, producenten och Memfis films vd Lars Jönsson, regissörerna Roy Andersson, Lukas Moodysson och Reza Parsa, långfilmskonsulenterna Lena Hansson Varhegyi och Niklas Rådström, författaren och dramatikern Per-Olov Enquist vars utredning låg till grund för 2000 års filmavtal samt Filminstitutets vd Åse Kleveland.
Jag försökte söka och kartlägga faktorerna som bidragit till ”miraklet”, genom att ställa en rak och basal fråga till samtliga:
Vem är den ”skyldige” och vilka faktorer har lett till filmframgångarna år 2000?
Svaren var arierande. Men en sak hade nästan alla gemensamt. De tog på sig ansvaret och angav sig själva som ”den skyldige”. Alla verkade vara så nöjda och rörande överens om filmframgångarna utan den minsta invändning.
Harry Schein var den ende som ifrågasatte filmframgångarna och filmpolitiken, vilken han ansåg hade lett till kvalitetsförsämring av biograffilmer. Han diskuterade hellre filmkvalitet än ”allmänt skit”:
– Det är lätt att ställa åsikt mot åsikt när man diskuterar film och kvaliteten på ett lands filmproduktion. Man kan ha vilken åsikt som helst men det räcker inte med åsikter utan man måste också försöka att på något sätt verifiera dem. Det finns till exempel ett bra sätt att mäta kvaliteten på ett lands filmproduktion och det är deltagandet i A-filmfestivalernas (Cannes, Venedig, Berlin och Moskva) tävling. Jag har aldrig gjort någon ordentlig statistik på det men min rätt kvalificerade gissning är att mellan 1963 och 1978 deltog svensk film i över 15 A-filmfestivaler. Under de senaste tio åren har Sverige kanske deltagit en eller två gånger i de festivalerna.
– Detta visar att den svenska filmens ställning i kvalificerade utländska kretsar är mycket lägre nu än tidigare. Därför har jag oerhört svårt att av en och annan folklig framgång dra slutsatsen att svensk film plötsligt förbättrats. Den har varit ganska dålig hela 80-talet och 90-talet och jag talar inte om vad jag tycker utan vad den internationella kvalitetsbedömningen visar. Det finns också andra sätt att mäta på. Innan man snackar sån där allmän skit så det är bra att försöka verifiera.
Allt enligt Harry Schein.
Att svensk film inte står sig internationellt är ingen hemlighet!
Jag efterlyser en debatt och närmare granskning och analys av filmreformen och Filminstitutets första 15 år. Då var det snarare regel än undantag att svensk film inbjöds till de största filmfestivalerna.
Ska Filminstitutet stödja enbart produktion av filmer med konstnärligt hög kvalitet? Ska kvalitetsfilm/kvalitetsbegreppet åter införas i filmavtalet? Ska Filminstitutet producera och distribuera kvalitetsfilm igen? ”Producentfunktionen är en nödvändig blandning av kreativitet och girighet. Nu ligger det finansiella ansvaret på konsulenten utan att denne kan påverka produktionen medan produktionen leds av producenten utan finansiellt ansvar”, som Harry Schein uttryckte sig i sin sista artikel om den svenska filmpolitiken.
Av allt att döma lider svensk film av en kronisk sjukdom – kvalitetsbrist – sedan decennier. Det är kanske dags att damma av begreppet kvalitetsfilm som myntades av Harry Schein i mitten av 1960-talet och diskutera det på allvar. Vad är kvalitetsfilm och vilka är kriterierna? Inplantera dem i filmpolitiken och Filminstitutets uppdrag. Då kanske en ny guldålder börjar och svensk film erövrar A-festivalerna igen.
Fega filmer bjuds inte till A-festivaler heller!
Dagens debattör
