Så låga förväntningar måste överträffas
Johan Ingerö om veckans debatt
Mona Sahlin hade enorma förväntningar på sig. Alla väljare hade en tydlig bild av henne. Hur hennes medarbetare än försökte stöpa om henne till en statsmamma av Angela Merkel-typ lyckades de inte slipa bort bilden av en visserligen slagkraftig, men inte särskilt förtroendeingivande, politiker. Alliansen hade järnkoll på hennes styrkor och svagheter, och såg noga till att utmana henne om skatter och ekonomi, områden som Sahlin behärskar dåligt eller inte alls. Det fungerade.
Doldisen Sven-Erik Österberg är Mona Sahlins raka motsats, vilket är skälet till att han har kunnat segla upp som oväntad favorit. Har har varit kommunalråd i Skinnskatteberg, ordförande i två tunga riksdagsutskott och biträdande finansminister. Hans träiga framtoning kan vara en nackdel, men lär samtidigt ses som ett kvitto på tyngd och seriositet. Partifolket känner igen sig i den gamla skogsarbetaren, på ett helt annat sätt än i den glamorösa livstidspolitikern Sahlin.
Men viktigast: eftersom ingen vet särskilt mycket om honom kan han marknadsföras i valfri förpackning. Eftersom förväntningarna på honom är så låga kommer han lätt att kunna överträffa dem, och sedan inkassera framgångsrubriker. Mona Sahlin kunde aldrig leva upp till de orealistiska och bitvis motstridiga krav som ställdes på henne. Det hade nog ingen kunnat.
Underskattning är politikens dödssynd. De som i dag skrattar åt Österbergs tråkighet kan få komma att ångra det. Eftersom Österberg betraktas som chanslös har han inget att förlora, och sådana motståndare är farliga. Alliansen gör bäst i att ta honom på allvar. Minns att Göran Persson trodde att Fredrik Reinfeldt var för färglös för att vinna val...