Att muta arbetsgivare skapar inga nya jobb
Det är lättare att driva idéer än stater. Den gamla läxan har de borgerliga partierna nu lärt sig. Under Socialdemokraternas tid vid makten framförde de berättigad kritik mot vad de kallade "pysselsättning", alltså mer eller mindre meningslösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder i regi av dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. AMS-åtgärderna, eller TRAMS-åtgärderna som vi borgerliga belackare kallade dem, sysselsatte hösten 2006 hela 220 000 personer, och inte minst bland ungdomar var ökningen dramatisk. Beväpnade med dessa siffror stormade allianspartierna regeringskansliets murar, och drev efter en kort men intensiv strid Göran Persson på flykten.
Drygt fyra år senare är rollerna delvis omvända. Regeringens så kallade Jobb- och utvecklingsgaranti är indelad i tre faser. Den som efter 450 dagar fortfarande inte har fått någon anställning hamnar i den tredje fasen, med aktivitetsstöd eller försörjningsstöd i kombination med oavlönade praktikplatser hos företag, som i sin tur får betalt av statskassan för att ta emot långtidsarbetslösa praktikanter.
Det är lätt att kritisera detta. Att muta arbetsgivare med skattepengar för att förmå dem att "ta hand om" arbetslösa är knappast särskilt meningsfullt. Staten hade lika gärna kunna betala dem för att gräva gropar som inte behöver grävas, och sedan fylla dem igen. Den här sortens bananböjarjobb hjälper inte mot arbetslöshet, vilket bevisas av att bara någon enstaka procent av de som hamnat i Fas 3 har lyckats få ett riktigt arbete.
Samtidigt är det uppenbart att vänstern saknar alternativ. När moderaten Tomas Tobé och socialdemokraten Ylva Johansson grälade om frågan i P1-Morgon hade Johansson inget annat att komma med än ospecificerade krav på "åtgärder, valideringar och utbildningar", alltså mer av det som inte har fungerat.
I sak är regeringen och socialdemokraterna ganska överens. Vi kan inte fortsätta lotsa in folk i passivitet, som regeringen Persson gjorde. Vi kan inte anställa alla i offentlig sektor, som Vänsterpartiet tror. Men vi kan heller inte lämna de långtidsarbetslösa i rännstenen. Därmed återstår bara bidrag och meningslösa praktikplatser.
Det verkliga problemet är att Sveriges arbetsmarknadsmodell ger trygghet till den som har jobb på bekostnad av den som letar efter ett jobb. Så länge den består kommer vi att dras med strukturell arbetslöshet, oavsett konjunkturläge. Grundproblemet är alltså Sveriges stelbenta arbetsmarknad, och att staten genom Jobb- och utvecklingsgarantin ger sken av att kunna garantera vare sig det ena eller det andra.