Medierna är inte partiska
Lars Nord: Men vinnare har ett högre nyhetsvärde än förlorare
Myten att svenska medier är systematiskt politiskt partiska dammas av titt som tätt. Det händer när socialdemokrater påstår sig vara motarbetade av borgerligt orienterade dagstidningar. Eller när ledande moderater ondgör sig över att Sveriges Radio låter vänsterorienterade journalisters värderingar slå igenom.
Enstaka övertramp eller misstag sker. Men därifrån är steget långt till att på fullt allvar hävda att ledande svenska medier är systematiskt politiskt partiska i sitt journalistiska arbete. Sådana påståenden är oftast inget annat än rena buskagitationen, där man överdriver betydelsen av att de flesta tidningar har en icke-socialistisk politisk linje och att vänsterpartister och miljöpartister är överrepresenterade bland journalister.
Medieforskningen i Sverige visar tvärtom få tecken på systematisk ideologisk skevhet i svensk nyhetsjournalistik. Detta studeras vid varje valrörelse och folkomröstning. Något varierar resultatet förstås från gång till gång, men sett över tid finns inga tydliga tecken på en vridning åt vare sig höger eller vänster.
Tyvärr är det samtidigt nästan helt tyst om den strukturella partiskheten i journalistiken. Den är ett betydligt större problem än den ideologiska partiskheten. Strukturell partiskhet betyder att vissa politiska partier eller kandidater gynnas i medierna. Inte för att de har en särskild politisk färg, utan för att de för tillfället anses ha ett särskilt nyhetsvärde och just då passar bra in i den journalistiska berättelsen.
Den moderna valrörelsen har därför oftast partiska medier, men det beror varken på högervridna ägare eller vänstervridna journalister utan på villkoren för det dagliga nyhetsarbetet. Politiker och partier har där olika nyhetsvärde.
Överraskande vinnare och uppstickare har ett mycket högt nyhetsvärde och behandlas genomgående på ett positivt sätt i medierna. Förlorare och andra som inte överraskar behandlas genomgående på ett negativt sätt.
Denna partiskhet är inte lika lätt att genomskåda och får förmodligen betydligt större opinionsmässiga effekter än aldrig så vänster- eller högervridna inslag som lätt känns igen.
En jämförelse Demokratiinstitutet gjort av riksdagsvalen 1998 och 2002 visar till exempel att uppmärksamheten för folkpartiets ledare Lars Leijonborg ökade med 34 procent i de största tidningarna och tv-nyhetsprogrammen.
Leijonborg framställdes 2002 som en vinnare i en femtedel av alla artiklar och inslag de tre sista veckorna före valet. Han kallades ”Leijonkung” mer än dubbelt så många gånger 2002 som han kallades ”träbock” 1998. Senaste EU-valets segrare Junilistan hade det lika väl förspänt 2004. I en femtedel av alla artiklar och inslag fanns det helt nya partiet citerat eller omnämnt.
Det är självklart inget journalistiskt galet med att berätta vem som gått framåt eller bakåt i en ny opinionsmätning. Däremot är det knappast god journalistik att genast anamma stereotyper av vinnare och förlorare och sedan ständigt upprepa dessa i nyheterna på det sätt som faktiskt har skett vid de senaste valrörelserna i Sverige. Där spelar medierna sannolikt stor roll för att befästa föreställningar om partier och partiledare. Det slumpmässiga valet av vinnare i medierna går kanske att leva med, men knappast det slappa upprepandet och det ensidiga perspektivet.
Det odlas därför för mycket myter om kapitalistiska mediemoguler och journalistiska rödskägg. Det pratas samtidigt alldeles för lite om den alldeles vanliga nyhetsvärderingen och det ”professionella” urvalet av nyheter som är ett betydligt större problem när det gäller mediernas partiskhet.
Lars Nord, medieforskare
Demokratiinstitutet
Mittuniversitetet