Inte bara de rika ska kunna bo i innerstan
Debattören: Med ”social housing” kan de som bäst behöver det få bostad
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-03-24
DEBATT. I dag finns många inträdesbarriärer till hyresbostadsmarknaden. På många orter, men särskilt i våra storstäder, behövs många års kötid för att få ett attraktivt förstahandskontrakt. För att göra det värre ställer hyresvärdar inte sällan krav på inkomster. Ett typiskt krav är att den presumtiva hyresgästen ska ha en bruttoinkomst på minst tre gånger månadshyran.
Både långa kötider och höga inkomstkrav drabbar främst de grupper som står längst från bostadsmarknaden, nyanlända, ungdomar och andra som hamnat, mer eller mindre tillfälligt, utanför arbetsmarknaden.
Alternativet för dessa grupper blir ofta att lösa sin boendesituation på andrahandsmarknaden, där hyrorna ofta är högre och besittningsskyddet obefintligt. Det skapar en otrygghet och hämmar dessa individers möjligheter till långsiktig planering av sina liv.
Långa köer och högt satta inkomstkrav är förknippade med varandra. På marknader där det råder större brist kan hyresvärden ta sig ”lyxen” att välja sina hyresgäster bland flera intressenter. Här kan det finnas flera skäl till högt uppsatta inkomstkrav.
Den vanligt förekommande förklaringen är att kraven sätts för att minimera risken för uteblivna hyresinbetalningar. Ett annat tänkbart skäl är att hyresgäster med högre inkomster ökar sannolikheten för en framtida ombildning.
Oavsett anledning till inkomstkraven hjälper de till att stänga ute samhällets svagare grupper från en trygg bostadsmarknad. Att bygga fler lägenheter lyfts ofta fram, inte minst från regeringen, som den enda framkomliga vägen att lösa dessa problem.
Här bortser man dock från att de grupper som står längst från bostadsmarknaden inte kommer ha möjlighet att vare sig köpa eller hyra dyra nyproducerade lägenheter.
Det bästa sättet att hjälpa dessa grupper vore en friare hyresmarknad – tillsammans med en social housing-sektor där inkomstkraven kan tillåtas verka åt motsatt håll, det vill säga att ge förtur till hyresreglerade lägenheter åt hushåll som bäst behöver det.
På så vis skulle barnfamiljer med låga inkomster kunna söka sig till en hyresreglerad lägenhet som de kan ges förtur till. Samtidigt kan ungdomar välja att bo tillsammans i centrala lägenheter där de kan konkurrera genom poolade inkomster med hushåll som har det bättre ställt.
En vanlig invändning är att social housing skulle resultera i en alltmer segregerad bostadsmarknad. Här bortser kritiker från att dagens hyresmarknad – där lägenheter till stor del fördelas efter kötid – redan är segregerad, särskilt om segregation mäts i etnicitet eller ålder (unga och nyanlända har ju inte haft stått i kö länge nog!).
En social housing-modell där hyresreglerade lägenheter tillåts finnas i samma områden, och hus, som icke-reglerade lägenheter skulle kunna motverka segregation. Projektet i Frihamnen i Göteborg är ett tydligt exempel på att det är möjligt, om bara politikerna kommer överens om fördelningsprinciper för de billigare lägenheterna.
Dagens situation med hyror som kraftigt understiger vad vi skulle förvänta oss på en fri marknad skapar långa köer, särskilt i våra storstäder. Den rådande situationen hindrar en fri rörlighet till jobb och utbildning, tvingar ungdomar att bo kvar hemma, försvårar integrationen av nyanlända, leder till incitament för både ombildningar till bostadsrätt och renoveringar till nybyggnadsstandard (med påföljande hyreshöjningar).
Vi har prövat vår nuvarande modell, med små förändringar, i snart 75 år – det är dags att våga prova något nytt!
Om ingenting görs kommer billiga hyresrätter, på grund av ombildningar och renoveringar, tids nog vara ett minne blott. Och då finns inga möjligheter för utsatta grupper att ta sig in på bostadsmarknaden längre.
Det enda rimliga alternativet är att politiker på riktigt tar ansvar för den havererade hyresmarknaden. Avreglera och tillåt att hyror sätts i en nivå som speglar efterfrågan. Det finns ingen anledning till att kommuner ska äga eller förvalta bostäder åt alla, i den mån kommuner äger bostäder genom sina bostadsbolag bör de användas för att uppfylla de sociala åtaganden man har om sina invånare, det vill säga social housing.
En sektor med reglerade social housing-lägenheter kan enkelt införas i två steg:
Kommuner behåller en del av allmännyttan som fortsättningsvis bör fördelas till de hushåll som bäst behöver den.
Ställ krav på att det i nyproduktionen ska byggas en andel lägenheter med låga hyror.
Dessa lägenheter kan sedan med fördel fördelas till individer och hushåll som bäst behöver dem, exempelvis till barnfamiljer som har inkomster som mest, inte minst, motsvarar tre gånger månadshyran.
Vi bör inte gå i samma gamla spår och hoppas på en lösning, vi måste våga prova nya vägar!
En modell med social housing kan trots allt inte vara sämre för utsatta individer än att de tvingas vara bostadslösa, eller tvingas hyra lägenheter på en dyr andrahandsmarknad där de dessutom måste flytta ofta.
Fredrik Kopsch, universitetslektor, Lunds Universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.