Det tar tid att bli vuxen
Anders Carlberg: Ungdomstiden har förlängts med 10 år
Även om ungdomskulturen svepte in över Sverige under 50- och 60-talen var samhället i övrigt sig likt.
De flesta, 85 procent, kom snabbt in i vuxenvärlden via arbete i 15-årsåldern, eller genom det stora steget in på gymnasiet, där man till och med tilltalades med efternamn.
Man gifte sig när hon var 18 och han var 20. Första barnet kom något år senare. Skilsmässor var ovanliga. Pappa arbetade och mamma var hemma, eller arbetade deltid. Alla, ung som gammal, samlades framför televisionen och glömde aldrig vilka ämnen som ”Hajen” Hannerz, ”Uncas” Englund och Erik Bohman tävlade i programmet ”Kvitt eller dubbelt”.
Verklighetsskildringarna i filmer som ”Ung rebell” och ”Vänd dem inte ryggen” – den senare som inleddes med låten ”Rock around the clock” – kändes till en början som typiskt amerikanska. Men blev snabbt svenska.
Under min ungdomstid var det fortfarande möjligt och lönsamt att göra ungdomsarrangemang. Som 16-åring kunde jag en lördagskväll välja på ett 20-tal nöjesställen. Alla 40-talister i Stockholm känner till Bal Palais, Nalen, Kingside, Sunside, La Visite, Zanzibar, Björknäspaviljongen, Skansen, Dans in på Grönan, skoldanserna och de skumma klubbarna i Gamla Stan.
I dag är det mesta förändrat. Den internationella storstadskulturen dominerar fullständigt. 80 procent av Sveriges ungdomar bor i städer, de flesta större än 70 000 innevånare, främst i förorter som inte fanns när föräldrarna växte upp. Och det är ungdomarna som helt tagit över det offentliga rummet.
Mig veterligt finns det inte en enda kommun i Sverige som har ett permanent nöjesarrangemang, varje vecka, riktat till ungdomar 15–18 år. Ungdomar är hänvisade till gator och torg. Där har de destruktiva krafterna tagit över.
De som klarar sig bäst är det fåtal som under hela tonårstiden har ett fortsatt passionerat intresse för idrott, musik eller annan fritidsaktivitet. De aktiva medlemmarna i de politiska ungdomsförbunden, som i framtiden skall bära upp den svenska demokratin, är troligtvis inte fler än 10 000.
Ungdomstiden har förlängts med tio år. Arbete får man – om man får något – i 25-årsåldern, barn när man fyllt 30. Missbruket har nått höjder som vi känner igen från misären på 1800-talet. 15 procent av gymnasisterna har prövat narkotika, 90 procent räknar sig till alkoholkonsumenterna.
Var tionde barnaföderska är en missbrukare, vilket innebär att 300 000 barn och ungdomar upp till 18 år växer upp i ett missbrukarhem.
I Stockholm består 27 procent av familjerna av barn och en ensamstående mamma. Hälften av dessa familjer har någon form av bidrag. Man blir inte kriminell om man vuxit upp bara med mamma. Men nästan alla som sitter på våra fängelser har aldrig i sitt liv haft en relation till en pappa eller en vuxen man över huvud taget.
Trots detta har vi aldrig haft det materiellt så förspänt som nu. Levnadsstandarden är fördubblad på 50 år och vi äldre lever mer än 10 år längre.
Vi har tillgång till information från hela världen. Men det är svårt att förvalta, sortera och utvärdera denna information om vi inte tillsammans bearbetar den. Ungdomarna har kontakter över hela världen. Men om inte ungdomen känner sig behövd är det inte mycket värt.
De äldre, som genom historien varit viktiga när de unga måste frigöra sig från föräldrarna, har försvunnit. De kommer högt upp på ungdomarnas önskelistor när det gäller viktiga vuxenrelationer, men de förstår inte sin betydelse och bor oftast på helt andra platser än ungdomarna.
Före detta statsrådet Jan O Karlsson sa en gång att kloka föräldrar ser till att placera sina tonåringar, mitt i frigörelseprocessen, i en annan bra vuxenmiljö. Det är dags att vi skapar sådana bra vuxenmiljöer. Om det handlar min tredje och sista artikel.
Anders Carlberg
Vd Fryshuset,
författare till ”Vuxna betyder allt – är vi vuxna uppgiften?” samt ”Förebilder och berättelser för hopplösare”.