Sex skäl – därför måste de liberala stoppa SD
Debattörerna: L och C står inför ett ideologiskt avgörande vägval
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-01-04 | Publicerad 2019-01-01
DEBATT. Regeringsbildningen handlar om ett ideologiskt vägval. När liberalkonservativa Moderaterna, värdekonservativa Kristdemokraterna och radikalkonservativa Sverigedemokraterna nu närmar sig varandra finns det många ideologiska skäl för de liberala mittenpartierna att välja en annan väg.
Sverigedemokraterna (SD) har anpassat sin arbetsmarknads-, välfärds- och skattepolitik till Moderaternas. Samtidigt smygöppnar Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) upp för samarbete med SD: anpassar sin politik till dem, avstår från att kritisera dem och bygger via högprofilerade debattörer broar till dem.
Framför allt står dessa tre konservativa partier bakom den högerinriktade statsbudgeten samt målet att bilda en liten högerregering.
Röster hörs nu för att normalisera SD och ge dem inflytande över regeringspolitiken. Men i den färska rapporten ”Radikalkonservatismen – En ideologis pånyttfödelse” visar vi varför det finns flera ideologiska skäl för progressiva och liberaler att inte göra det.
- En regering som är beroende av ett parti som vilar på rasistiska tankegångar kan inte stå upp för ett pluralistiskt samhälle. SD:s rasistiska tankebanor återfinns i formuleringarna i principprogrammet om ”nedärvd essens”, den tydliga kulturrasismen, och de många rasistiska uttalanden från partiets företrädare.
- SD:s världsbild leder till en polariserad konflikt mellan pluralism, humanism och upplysning – och traditionella identiteter, normer och strukturer. Radikalkonservatismens utgångspunkt – ett homogent folk med en enhetlig nationell identitet och en metafysisk koppling mellan ”blodet” och ”jorden” – saknar verklighetsförankring. Alla har olika uppfattningar och olika syn på sin identitet.
- En regering måste acceptera kulturens oberoende och utmanande roll. SD inser att kulturen ligger uppströms politiken, men anser att dess roll endast är att gynna och förstärka den homogena nationella identiteten.
- SD öppnar upp för antidemokratisk utveckling. Partiet ser likt auktoritära förebilden Orbán i Ungern fri och oberoende media som sina fiender. Och i SD:s principprogram antyds att vi inte kan ha demokrati i Sverige så länge som invandrare och minoriteter har rösträtt.
- SD:s konfrontativa retorik gör debatten råare. Radikalkonservatismen pekar inte bara ut islam och invandring som sina fiender, utan även upplysning, liberal demokrati, mångfald, mänskliga rättigheter samt ”det vänsterliberala etablissemanget”. Partiledningen för dessutom en krigsliknande retorik om en existentiell kamp för vår kulturs överlevnad, och att det bara är att ”segra eller dö” som gäller.
- SD vill återupprätta traditionella former av över- och underordning. Sverigedemokraterna är ett utstuderat högerparti som både driver gamla heteronormativa, patriarkala och kulturrasistiska synsätt – och samtidigt försvarar kapitalismens dominerande ställning. De motsätter sig progressiv social ingenjörskonst och omfördelning – men vill också återupprätta de traditionella könsrollerna och bekämpa feministiska framsteg: från aborträtten och pappamånaderna i föräldraförsäkringen till genusforskning och -pedagogik.
De liberala mittenpartierna står nu inför ett ideologiskt avgörande ställningstagande. Att släppa fram en konservativ högerregering med SD i regeringsunderlaget skulle i många frågor dra i rakt antiliberal riktning.
En annan väg är möjlig: en progressiv och frihetlig mittensamverkan med pragmatiska lösningar för ökad framtidstro.
Daniel Färm, t f chefredaktör Tiden
Mike Enocksson, statsvetare och rapportförfattare
<<<
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.