Kyrkan har lång väg att vandra i hbtq-frågan
Replik från queerteolog om Svenska kyrkans syn på polyamori
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-08-17
REPLIK. I juni skrev jag i Kyrkans tidning om en rundfrågning jag gjort som visar att majoriteten av Svenska kyrkans biskopar skulle neka en öppet polyamorös person att bli präst eller diakon.
Susanne Liljedahl plockade upp detta på Aftonbladets debattsida och efterfrågar ”lite mer verklighetsförankring”. Hon påstår att ”livsstilen” utmålats som ”själva lösningen på tvåsamhetsnormens begränsningar”.
Men det handlar inte om att okritiskt förespråka en livsstil, utan om att få leva sitt liv som den en är skapad att vara. Om liv och död.
För låt oss ha lite mer verklighetsförankring: hbtq-personer är överrepresenterade i statistiken när det gäller all form av ohälsa – såsom suicid, missbruk och ätstörningar. Ohälsan bygger i stort på skam. Motsatsen till skam är kärlek och tillhörighet.
Kyrkan och människor som handlar i Guds namn har historiskt lågt förtroende hos hbtq-communityt, men så behöver inte framtiden se ut.
En av mina favoritstunder i livet är att stå i Pride park i Stockholm och se personer uppfyllas av känslan att vara älskad. Personer som vuxit upp i samhällets utkant, som fått kämpa för liv och kärlek, som plötsligt får det över sig: att de är älskade för precis den de är. Att det finns ett sammanhang för just dem. Att det finns en verklighet, om så bara en gång om året, där de får känna tillhörighet. J
ag känner igen ögonblicket för att jag själv upplevt det, men för mig skedde det på en Regnbågsmässa – inte i en Pride park.
Så borde det vara för fler.
Även om det finns fler Pridefestivaler i landet så är det nu ett år tills nästa gång hela Sverige firar Pride på det här sättet igen. Men det behöver inte dröja ett år tills känslan av älskvärdhet infinner sig.
Är det något den så vilsna Svenska kyrkan borde göra så är det att stå upp för de i samhällets utkant och få människor att känna sig älskade. För att kyrkan ska nå dit behöver kyrkan kämpa för hbtq-personers liv året runt.
Hbtq-personers rättigheter och hälsa måste spela roll varje dag, inte bara när det är säsong. Svenska kyrkan behöver visa att samfundet verkligen är den inkluderande folkkyrkan som samfundet utger sig för att vara.
För Svenska kyrkan har kommit långt när det gäller inkluderingen av hbtq-personer, men likväl har Svenska kyrkan långt kvar att vandra.
Samfundet måste göra upp med äktenskapsfrågan en gång för alla, ta reda på hur utbredd omvändelseteologiska aktiviteter är i svenskkyrkliga sammanhang, börja fundera på vilket sätt samfundet kan utveckla en traumamedveten queerteologi som fångar upp hbtq-personer som lämnar andra samfund på grund av omvändelseteologin, och fördjupa arbetet med Regnbågsnyckeln – på så väl gräsrotsnivå som i biskopsmötet.
Men inte minst behöver Svenska kyrkan vara en plats där människor oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller övrig relation till sin kropp och sina medmänniskor kan komma för att möta kärleken.
För var ska människor vända sig om inte till kyrkan för att känna sig älskade just för den de är? Var annars är allas lika rätt och värde så central i verksamheten om inte i kyrkan?
Ingen har hävdat att en livsstil är lösningen på andras problem. Vi vill alla bara få leva som den vi är med vetskapen om att vi är älskade och får plats i samhället på samma villkor som alla andra.
Nu när vi lämnar sommaren och Pridesäsongen bakom oss för att gå mot mörkare och kallare tider måste samtalen fortsätta.
Stockholm Pride är över för i år, men kampen går vidare och kyrkan behöver ta sitt ansvar som samhällsaktör. För kärlekens skull.
Lina Landström, queerteolog
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.