Bomben har blivit en politisk "game changer"
Den som har försökt följa de svenska partiernas hållning i övervakningsdebatten på senare år har löpt stor risk att drabbas av whiplash-skador. Som justitieminister ägnade Thomas Bodström (S) en betydande mängd energi åt att bygga upp en övervakningsapparat vars like Sverige aldrig skådat. FRA skulle spana i kabel, all vår datatrafik skulle registreras och lagras.
Så såg läget ut inför valet 2006, och många borgerliga politiker slog bakut inför Bodströms och de andra socialdemokraternas övervakningsmani. Resten är historia. Alliansen vann valet, men började kort därefter tycka att det mesta av Bodströms övervakningsplaner nog var rätt bra ändå. Det ledde till en enorm svekdebatt som kulminerade sommaren 2008, då regeringen med mycket tuffa metoder förmådda yngre riksdagsledamöter som Fredrick Federley (C) och Karl Sigfrid (M) att antingen rösta för kabelspaning eller kvitta ut sig från omröstningen.
Hårdast drabbat av denna svekdebatt var C, som hade gått till val på integritetsfrågorna, och aktivt angripit det som kommit att kallas Bodströmsamhället. Mona Sahlin, den ständiga opportunisten, noterade regeringens svaga punkt, och började plötsligt agera som integritetens främsta försvarare, till råga på allt tillsammans med kompisen Bodström.
Men nu tycks ordningen vara återställd, vad socialdemokratin beträffar. Trots kongressbeslut om att FRA-lagen ska rivas upp, vill nu justitieutskottets ordförande Morgan Johansson behålla den. Det har ingenting med bomben i Stockholm att göra, hävdar han. Men bara en politisk idiot kan tro honom. Och plötsligt är FRA, kabelspaning och integritet inte längre en partiskiljande fråga.
Därmed har bomben i Stockholm blivit en politisk "game changer", som kommer att få konsekvenser långt in i framtiden.