Vad skulle dagens väljare tycka om Palmes samhälle?
S ska minnas – men frigöra sig från gamla ideal
Vad skulle Olof Palme säga om dagens Sverige? Denna fråga, stabilt monterad på en bas av lika delar nostalgi och mytologi, har i dagarna ställts av bland andra Thage G Peterson, Anders Ferm och Björn Elmbrandt – alla representanter för den gamla tidens vänstermän. Men även yngre generationers socialdemokrater ställer sig samma fråga. Deras utgångspunkt tycks vara att det inte enbart var personen Palme som mördades den där kvällen på Sveavägen – utan även hela det samhälle han representerade. Hade Palme fått leva hade vi sluppit EU, budgetsanering, friskolor och annat otyg, tycks de mena.
Olof Palme, eller snarare bilden av honom, har därmed blivit ett både omöjligt och orättvist jämförelseobjekt som ingen senare S-ledare har kunnat eller kommer kunna leva upp till.
Jag säger inte att dagens socialdemokrater borde glömma Olof Palme. Däremot borde de sluta jämföra sig med honom, för sin egen skull. I stället för att fråga sig vad Palme skulle tycka om vår tid, borde de fråga sig vad svenska väljare skulle tycka om att återvända till hans. Vad skulle de tycka om marginalskatter på 87 procent? Om ett tv-utbud i form av två tillåtna, och statliga, tv-kanaler? Om dagsböter för innehav av bärbar japansk telefon? Om att tvingas sätta sina barn i en viss skola, bara för att den råkar ligga närmast? Ett sådant tankeexperiment skulle visa hur omöjligt det är att jämföra olika tidsepoker på det sättet. Per Albin Hanson skulle knappast ha förstått dagens partikamraters vurm för HBT-personers rättigheter. Gör det honom till mindre socialdemokrat?
Låt oss använda denna dag till att minnas Olof Palme, och gärna också andra demokratiskt valda ledare vars livsgärningar avbrutits av de fega mördarna och deras vapen. Det hade han nog uppskattat. Men lås oss även försöka frigöra oss från den tid som han representerar. För den tiden kommer helt enkelt aldrig att komma tillbaka.