Ge vård åt män som slår
Göran Lindén: Roks försökte stoppa manligt kriscentrum
Jag har som socionom arbetat med våld mot kvinnor i ca 20 år. Det finns en utbredd uppfattning bland socionomer att Roks drivs av stolliga idéer, samtidigt som det på lokalplanet görs avgörande insatser för misshandlade kvinnor. Även lokalt kan dock kvinnojourer periodvis uppträda sekteristiskt och enfaldigt.
Följande berättelse är nu historia och den slutade lyckligt. Det var dock mycket nära att Roks trångsynta ideologi stoppade försöken att bygga upp en behandlingsverksamhet för män i kris i Gävle.
De krafter som mobiliserades bildade ett mönster som är en kopia på riksmönstret. Aktiv lobbying mot politiker och en nära allians med ledande politiker, så till den grad att samma argumentering användes av kommunalråd som av den lokala Roks-representanten.
Därtill hör att övriga politiker i majoritetspartiet litar på den politiker som gått i allians med Roks, utan att egentligen tränga in i denna ideologis konsekvenser.
Hade försöken att stoppa en krismottagning för män lyckats i början av 1990-talet hade inte drygt 1500 män fått den krishjälp de nu faktiskt fått. Likaså hade inte de drygt 200 män som fått hjälp att upphöra med våld mot kvinnor fått denna behandling.
Så snart det blev känt att en stiftelse bildats i Gävle för att starta en krismottagning för män aktiverade den lokala Roks-representanten Karin Isidorsson motståndet.
Det var samma kvinna som motionerade till s-kvinnornas kongress om att inga samhälleliga medel skulle anslås till behandling av våldsamma män. Argumentet var att män misshandlar därför att de är män. Inför att landstingets sjukvårdsstyrelse i Gävle skulle ta ställning till en ansökan om anslag ringde Roks-representanten till de kvinnliga politikerna och lobbade emot.
Två år i rad hände samma sak. Ordföranden Bengt-Åke Gustavssons (s) utslagsröst fällde avgörandet till krismottagningens fördel. Beslut om åtskilliga miljoner inom sjukvården togs i enhällighet i denna politiska styrelse, medan en ansökan om 150 000 kronor till män i kris vållade oerhörd debatt och votering. Landstinget beviljade, trots Roks ansträngningar, medel till män i kris – men deras krav var att Gävle kommun också skulle bidra till verksamheten.
Det ansvariga socialdemokratiska kommunalrådet i Gävle, Eva Gillström, mottog förslag om kommunens medverkan med kall och avvisande hand. Hon och Roks använde exakt samma argument: Män har för mycket makt i samhället och ska därför inte ges mera makt genom en krismottagning för män. Alltför mycket av samhällets resurser går redan till män.
I en mellanperiod inträdde en annan s-politiker som kommunalråd i Gävle, Lars Björklund. I ett möte med ansvarig landstingspolitiker från samma parti enades de om att tillsammans ta ansvar för att ekonomiskt trygga krismottagningen för män. När det kom till kritan blev det inget av med medverkan från kommunen. Från ett internt möte rapporterade politiker att Lars Björklund blivit överkörd av socialnämndens ordförande Vivi-Ann Sundqvist (s).
Efter förändringar på kommunalrådsposten blev Vivi-Ann Sundqvist ansvarig för de sociala frågorna. Våra naiva förhoppningar om kommunalt stöd släcktes snabbt. Roks-argumenten från Sundqvist fortsatte: Våldsamma män ska inte ha några resurser till behandling. Män som misshandlar – det beror väl på kromosomerna. Krismottagning för män är en lyxverksamhet.
Precis som på regeringsnivå följde övriga politiker i socialdemokratiska partigruppen vad dessa kommunalråd ansåg. Krismottagningen i Gävle fick inga kommunala medel 1991–1993. Efter denna märkliga politiska hantering av frågan härsknade tjänstemännen till inom socialtjänsten och skakade fram 100 000 kronor utan politikernas medverkan. Men ingen lösning på frågan kom.
Det lyckliga slutet är att Vivi-Ann Sundqvist försvann från sin post 1997. Eva Gillström hade redan tidigare försvunnit till Barncancerfonden i Stockholm. Då inleddes ett konstruktivt samarbete mellan socialnämndens politiker och krismottagningen Stickan. Efter sju år av motstånd kunde krismottagningen få en ekonomisk bas.
På riksnivå finns i Sverige fortfarande ingen handlingsplan för våldsamma män, vilket är mycket olyckligt. I statliga utredningar, liksom inom Roks, är enda lösningen att bryta ner könsmaktsordningen. Till vad? frågar sig den vetgirige. Och vad göra under tiden?
Det är oerhört viktigt att arbetet med en nationell handlingsplan kommer i gång som leder till olika insatser riktade till våldsamma män. Vad jag hoppas på är att den pågående debatten leder till en attitydförändring ända upp på regeringsnivå, bort från sekterismen. Lär av vad som skedde i Gävle!
Göran Lindén
Socionom och en av initiativtagarna till Stickan – en krismottagning för män i Gävle