Det är rätt att lägga ner BB i småorterna
Barnläkare: Lår inte lokalpolitiker styra var förlossningarna ska ligga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-03-29 | Publicerad 2017-03-27
DEBATT. Det är inte bra att gravida kvinnor har långt till förlossningen, men det kan vara ett pris vi måste betala för att alla nyfödda barn ska få den vård de behöver.
I morgon träffar sjukvårdsminister Gabriel Wikström företrädare för regioner och landsting för att diskutera förlossningsvård. Det helt avgörande för diskussionen måste vara att få till en trygg förlossning för mor och barn.
Här är resurser och bemanning viktiga, både för gravida och nyfödda, men låt inte lokalpolitiken styra vilka orter som ska och inte ska ha en förlossningsavdelning.
Senaste tiden har kurser i bilförlossning och längre transporter för gravida fått stor uppmärksamhet i media. Hot om nedlagda förlossningsavdelningar brukar mötas av högljudda protester. Att föda barn är för många det största som händer i livet, och inte sällan är resan till förlossningen förenad med stress och oro.
Att ha långt dit och kanske hamna på ett sjukhus i en annan stad än den man bor i kan förvärra oron. Därför argumenteras ofta för att även mindre orter behöver en förlossning. Jag håller inte med.
Jag bor på landet. Jag ser värdet av lanthandlar och byskolor dit man åker var och varannan dag, men jag är emot förlossningar på små orter.
Svenska kvinnor föder i genomsnitt cirka 1,9 barn, vilket innebär att de flesta kvinnor gör två resor i livet till en förlossning för att föda barn. För vissa blir resan lång, 10–15 mil, men det är en resa som är värd varje kilometer.
En resa till en större förlossning är en resa till ett bättre omhändertagande de få gånger som något går snett. Större förlossningsavdelningar med dygnet-runt-bemanning av barnläkare och narkosläkare har större vana vid att återuppliva barn. Att vissa landsting och regioner nu väljer att koncentrera förlossningsvården till större sjukhus är positivt – för de nyfödda barnen och därmed också för deras familjer.
Graviditeten är nästan alltid förknippad med lyckokänslor och många föräldrar har svårt att föreställa sig att förlossningen ibland går snett, riktigt snett. De flesta barn som föds mår också bra. Få saker ger mig som barnläkare sådan lättnad som när jag hör ett nyfött barn skrika.
Men ibland skriker inte nyfödda. Ibland är de bleka, blå, orörliga, utan andning och puls.
Barnmorskor och läkare springer till återupplivningsbordet. Stressen går att ta på. Larmet går. Adrenalinet skjuter i höjden. Man mäter barnets syremättnad, ger konstgjord andning och kanske hjärtmassage. Man försöker få in en infart i barnets navelkärl för att ge livsuppehållande mediciner. Man räddar liv och det är bråttom.
Det vi gör under barnets första 5–10 minuter kan vara skillnaden mellan ett ”rosigt barn” och grå syrebrist. Det kan vara skillnaden mellan ett barn som kan gå i vanlig skola och ett som får livslånga handikapp.
Var tionde nyfödd behöver läggas in på nyföddhetsavdelning, var hundrade behöver mycket hjälp med andningen och en på 500 eller 1 000 behöver hjärtmassage och mediciner för att överleva.
Det torde vara självklart för alla att personal på sjukhus med 3 000 förlossningar per år får större vana att ta hand om riktigt svårt sjukt barn än sjukhus som tar hand om en nyfödd med livshotande syrebrist vartannat år.
Svensk forskning har visat att mycket tidigt födda barn har större chans att överleva om de föds på större sjukhus än på mindre. Det bör vara varje barns rättighet att födas på sjukhus där man har barnläkare och narkosläkare 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, och en nyföddhetsavdelning.
Det finns gränser för hur långt man som gravid ska tvingas åka till förlossningen, och det är inte roligt att åka 5-10 mil extra när värkarna kommit i gång eller vattnet har gått. Men det är värre att som barnläkare tvingas åka samma sträcka när ett barn med livshotande syrebrist behöver transporteras till ett större sjukhus med nyföddhetsavdelning.
Nyfödda ska inte behöva tillbringa tiden mellan 30 och 60 minuters ålder i en ambulans med påslagna blåljus.
Därför bör Gabriel Wikström och svenska vårdpolitiker inte fokusera på antal mil till förlossningen utan på antal minuter det tar för ett nyfött barn att få ett adekvat omhändertagande.
Jonas F Ludvigsson
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.