Se upp, politiker – vi kan få en egen Trump
Debattören: Populisterna lever på att många inte känner sig lyssnade på
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-09-19 | Publicerad 2017-09-17
DEBATT. För 45 år sedan förändrades den svenska demokratin drastiskt – även om få då uppfattade det så.
Det lokala styret hade fram till 1971 års kommunreform varit en uppgift för medborgarna. Det var ett lekmannastyre som huvudsakligen bars upp av fritidspolitiker. Fram till 1971 hade Sverige 2 532 kommuner och därför var också antalet folkvalda högt. År 1952 – Sverige hade 7 miljoner invånare – hade ungefär 200 000 personer ett politiskt förtroendeuppdrag på kommunal nivå, men med kommunsammanslagningarna minskade antalet drastiskt
Ännu i slutet på 1980-talet hade runt 75 000 svenskar ett politiskt uppdrag. Sedan satte nämndsammanslagningarna fart och allt fler frågor lades direkt under kommunstyrelsen. Dessutom är det färre som har fler uppdrag. I dag är det endast cirka 36 000 som har förtroendeuppdrag.
Vad vi ser är en elitisering och maktkoncentration.
Innan kommunreformen 1970 fanns – som den nyligen bortgångne författaren Torgny Lindgren, som själv i sin ungdom var kommunalt aktiv, skrivit – ”en samhörighet”. Kommunen var alltid ”vi”. Nu har kommunen allt oftare blivit ”de där uppe i kommunhuset”.
1971 års kommunreform motiverades främst av att grundskolan krävde ett större befolkningsunderlag för att kunna erbjuda de högstadieinriktningar som krävdes. Sådana skäl kommer ständigt att dyka upp. Vi ser det i regionaliseringen och det, lyckligtvis övergivna, förslaget om fler stor-regioner.
Det finns många tendenser i samhället som gynnar de auktoritära populisterna. Klyftan mellan väljare och valda är en av dem. Och den klyftan ökar med politikens professionalisering och det faktum att man inte träffar förtroendevalda i konsum-kön eller på bussen. Våra kommunalpolitiker har blivit färre, men samtidigt alltmer anonyma.
Till det kommer att vi i Sverige sedan 1970 har gemensam valdag – alltså att alla val är samlade till en enda dag. Nästan alla andra länder har nationella och lokala val olika år. I USA röstar man till exempel varje år.
De auktoritära populisternas största hjälp är just att många inte känner sig lyssnade på. Kanalerna för folkligt inflytande i Sverige är litet. Det skulle behövas reformer för att människor ska kunna få inflytande och göra sin röst hörd mellan valen.
I den nyutkomna boken ”Folkstyret i rädslans tid” tar Daniel Lindvall och jag upp förslag som skulle göra det lättare att få rådgivande lokala folkomröstningar till stånd och ett förslag om ”folkmotion” där en procent av väljarna ska kunna skriva under (på nätet) en motion som då väcks i den valda församlingen. Idén är hämtad från Finland, där systemet fungerar bra.
Men än viktigare är det att partierna försöker återta sin roll som breda folkrörelser. Partierna har förlorat en miljon medlemmar sedan 1980-talet och blivit allt trängre och mer toppstyrda.
Det handlar inte om lagstiftning, utan om att de politiska partierna måste genomgå en kulturrevolution som skapar öppenhet.
Partiledningarna har en tendens att se partiet som en samlad trupp som marscherar åt samma håll. Partimedlemmarna ses mer som megafoner än som del i en inflytandeprocess. Avvikande röster betraktas negativt. Undersökningar visar att en tredjedel av de som är medlemmar i ett politiskt parti i Sverige anser att de inte har mer inflytande i sitt parti än en vanlig väljare, som inte är partimedlem.
Samtidigt är man i dag mer van än tidigare att ta ställning och uttrycka åsikter – om än ofta med ett ”gilla” på Facebook.
När människor går med i ett parti, vilket allt färre gör idag, är det oftast för att de vill påverka. Ett politiskt parti kan aldrig ha exakt passform för varje individ. Självfallet har alla – från partiledaren till den nytillkomna medlemmen – en avvikande uppfattning mot partiprogrammet på några punkter. Öppenhet, att ha högt till tak och tillåta olika åsikter, är inbjudande.
Centern är det goda undantaget från att personfrågor avgörs i slutna rum. Just nu turnerar fem gotländska riksdagskandidater runt ön och frågas ut inför det interna provvalet. Och när Annie Lööf utsågs var det efter en öppen process. Så ser det inte riktigt ut hos moderaterna idag.
Om knappt ett år är det val. Det är en valrörelse och ett val som kan komma att ses som en vändpunkt. Ännu har vi ingen svensk Trump, men klyftan mellan valda och väljare bereder väg för en sådan utveckling.
Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.