Dags att återkalla vår Natoansökan
John Lapidus: Tack vare Turkiet och Ungern har vi tid för eftertanke
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-09-28
DEBATT. Minns ni hur bråttom det var att Sverige blev medlem i Nato? När ett av de viktigaste besluten i modern tid skulle tas fanns ingen tid för demokratiska processer.
Folkomröstning var inte att tänka på. Frågan hann inte ens drivas i valrörelsen 2022. Detta trots att Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare 2018 hade röstat på partier som var tydliga motståndare till Natomedlemskap.
Inom socialdemokratin sattes även interndemokratin på undantag. Via Zoom, den 9, 10 och 12 maj 2022, träffades tusentals medlemmar för en ”säkerhetspolitisk dialog” under ledning av Peter Hultqvist, Margot Wallström och andra som plötsligt hade svängt om Nato.
Frågorna var inskickade i förväg och mötena styrdes bort från frågan om Natomedlemskap.
I ett pressmeddelande sa sig partisekreterare Tobias Baudin vilja se ”en bredare diskussion än frågan om ja eller nej till Nato-medlemskap”, och det tre sidor korta underlaget till mötena hade knappt något att säga om militäralliansen.
Jag upprepar: det underlag som medlemmarna skulle läsa inför dialogmötena var en tre sidor kort beskrivning av det allmänna säkerhetsläget, där fördelar och nackdelar med Nato lyste helt med sin frånvaro.
Det stod förvisso på sidan tre att ”i en diskussion om Nato bör alla aspekter av ett eventuellt svenskt medlemskap belysas”. Men ingen av dessa aspekter nämndes i dokumentet som utgjorde grund för diskussionen.
I denna parodi på interndemokrati ingick även att ledande socialdemokrater, in i det sista, låtsades att de inte hade bestämt sig.
I SVT:s Agenda den 1 maj 2022 påstod dåvarande utrikesminister Ann Linde, utan en enda följdfråga från programledaren, att ”Jag har inte kommit fram till min slutliga ståndpunkt ännu”. Detta trots att alla som tittade visste att Linde var den mest pådrivande av allihop.
Socialdemokraterna ville till varje pris undvika att göra övergivandet av tvåhundra års alliansfrihet till en valfråga. Det var därför Margot Wallström kallades in för att, med sitt EU-inspirerade von oben-perspektiv, förklara för medlemmarna vad som gällde. Det var därför det var sådan panik i leden.
Men Socialdemokraterna var långtifrån ensamma om att ha fruktansvärt bråttom. Hela samhällsetablissemanget tycktes ivra för den brådstörtade ansökan till Nato som blixtsnabbt inlämnades.
Redan då hade jäktet ett löjets skimmer över sig. Varför var det så akut att alla demokratiska och interndemokratiska processer måste sättas ur spel? Varför kunde vi inte diskutera saken i lugn och ro?
Ingen hann ge en förklaring, men inte ens med all tid i världen skulle det ha funnits någon sådan att erbjuda.
I dag framstår brådskan ännu löjligare. Huruvida Turkiets Erdogan kommer att godkänna Sveriges Natoansökan står fortfarande skrivet i stjärnorna. Och i dagarna förklarade Máté Kocsis, regeringspartiet Fidesz gruppledare, att Ungern inte tänker skriva under i år i alla fall.
Detta trots att dåvarande utrikesminister Ann Linde (nu lobbyist åt Apple) försäkrade att alla skulle välkomna oss. Och att dåvarande chefsförhandlare Oscar Stenström (nu lobbyist åt Wallenberg) var ständigt lika optimistisk.
Tack vare Turkiet och Ungern har vi trots allt fått utrymme för reflektion och eftertanke. Och frågan måste nu ställas: Vill vi verkligen vara med i den USA-ledda kärnvapenalliansen, eller ska vi ta ett steg tillbaka och återkalla ansökan? Särskilt Socialdemokraterna bör ta sig en ordentlig funderare på den saken.
Delvis på grund av det antiimperialistiska arvet efter Olof Palme och andra fredsaktivister som vänder sig i sina gravar. Men också för att processen har varit genomrutten ur ett demokratiskt perspektiv.
John Lapidus, forskare i ekonomisk historia på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.