”Byt glasögon, herr Hägglund”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-22

Schyman: Det finns ingen större frihetsreform än att göra föräldraförsäkringen individuell

helskärm

Återigen utropar sig Kristdemokraterna till Sveriges ”familjeparti”. Nu senast i Aftonbladet den 12 maj där Göran Hägglund och Emma Henriksson skriver att ”Vi kristdemokrater vänder oss mot politiska pekpinnar och allra mest när det gäller familjen.” KD vill ha valfrihet och det blir det, menar de, om politiken stannar vid tröskeln.

Samtidigt är syftet med artikeln att just presentera ett antal politiska förslag som ska påverka hur familjen ska välja. Man gör alltså det man anklagar andra för att orättfärdigt göra, det vill säga man lägger sig i.

För mig är det självklart att barn och föräldrapolitik är viktiga verktyg när vi vill göra det möjligt för moderna människor att leva moderna liv. Vi måste bryta ner det föråldrade könsrollstänkande och de unkna maktmönster som i så hög grad fortfarande präglar vårt samhälle på just detta område. Och det är just då – om man vill förändra och förnya och det inte rimmar med KD:s värderingar – som KD börjar tala om tvång (”tvångsdela föräldraförsäkringen”) och politiska pekpinnar.

Det är samma förljugna debattteknik som när KD talar om verklighetens folk som ska befrias från kultureliten. Göran Hägglund har den senaste tiden, i ett antal artiklar, fört en märklig diskussion där han frågar om demokratin ska vara till för att främja människors möjligheter till frihet och egen­ansvar – eller för att främja politikers möjligheter att tvinga människor att vara politiskt korrekta.

Politisk korrekthet och tvång är två standardinvändningar som KD ofta anför mot just jämställdhetsreformer. För Göran Hägglund är allt tal om jämställdhet och genus resultatet av en elitgrupps värderingar. Ursäkta, men var har Hägglund hållit hus de senaste 30 åren?

Jämställdhet är inte ett tyckande utan ett kunskapsområde. Är lika löner, antidiskriminering och rätten att bestämma över sin egen kropp åsikter som kan kallas politisk korrekthet? Det är ett cyniskt sätt att kategorisera feminismens viktiga reformer och ett förakt för alla de medborgare som i val givit reformerna sitt stöd. Jämställdhet som politiskt mål skulle inte ha en chans om det bara var ett fantasifoster formulerat av en liten grupp människor. Att vi inte är där ännu, att vi inte nått målet jämställdhet, är däremot ett resultat av en närmast elitistisk maktkoncentration av män. Varför har vi inte kommit längre, är den relevanta frågan. För att det handlar om makt. Makt är alltid en relation. Har någon mer är det på någon annans bekostnad. I vårt samhälle har gruppen män mer makt på gruppen kvinnors bekostnad.

Att det är så syns både på arbetsmarknaden och hemma. Det är två arenor som är varandras spegelbilder. Förutfattade och förlegade föreställningar som finns kring föräldraskapet är ett hinder för kvinnor på arbetsmarknaden – oavsett om vi skaffar barn ­eller inte, oavsett om vi delar lika med våra partners eller inte. Vi får lägre lön, sämre anställningstrygghet, ofrivilliga deltider och ses inte som självklara ledare. Det här handlar inte om enskilda kvinnor som vid enskilda tillfällen råkar ut för enskilt misslyckade förhandlingar. Det här är ett strukturellt problem och det kommer inte att upphöra av sig själv. 

Föräldraskapet är centralt i många människors liv, oavsett om vi är män eller kvinnor. När kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden möter många män motsvarande diskriminering i föräldralivet. Det är två sidor av samma patriarkala mynt. Hur många män har inte stött på problem vid separationer och vårdnadstvister, när fördomsfulla tjänstemän och beslutsfattare sömngångaraktigt hävdar att mamman alltid är bäst för barnet? Hur många pappor har inte mött fördomar inom förskolan? Hur många män har inte fått frågan från arbetsgivaren om de ska ”passa” barnen när de är med sina barn?

Det finns en rörelse i dag som utgår från att de gamla stereotypa könsrollerna kväver. Vi tillåts inte att vara människor. Vi reduceras till kön. I det perspektivet finns ingen större frihetsreform än att göra föräldraförsäkringen individuell. Varje förälder ska ha lika stor rätt att vara hemma. Precis som vi (individuellt) har rätt till semester och ledighet för studier. Om jag vill utnyttja min rätt, när jag vill göra det och hur jag vill göra det (tillsammans med den andra föräldern eller inte) måste vara mitt eget val.

Det är nog dags för KD att vakna upp och se sig omkring. Om ni ser på alla som vill vara föräldrar fullt ut, oavsett kön, bara som en liten elitgrupp som eftersträvar politisk korrekthet så behöver nog herr Hägglund nya glasögon. Jag kan rekommendera ett par med genusslipning. Den patriarkala optiken är faktiskt hopplöst förlegad!

Gudrun Schyman