Från missmod till framtidstro

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-27

Stig Henriksson: Så fick Fagersta kommunens krassliga ekonomi på fötter

Vi har inte ont om resurser – globalt sett. Det gäller bara att använda de pengar­ vi har och inte slösa energi på att drömma om pengar som inte finns. Det skriver Stig Henriksson, kommunstyrelsens ordförande i Fagersta där man vänt en extremt negativ utveckling och nu har Sveriges bästa kommunekonomi.

Fagersta kommun har på relativt kort tid vänt en extremt negativ utveckling vad gäller ekonomi, verksamhet och befolkning. Från att ha varit i ständig kris så har vi i?dag Sveriges bästa­ kommun­ekonomi, inga verksamheter att skämmas för och några att vara riktigt stolt över (men också insikten att alla kan bli bättre!) samt en positiv befolkningsutveckling.

Och viktigast av allt; vi har i lokalsamhället gått från missmod och misströstan till mer av förtroende och förtröstan. Idealsamhället förläggs inte till någonstans 1967 och framtiden ses inte längre självklart som ett hot.

Självklart har vi många olösta problem, drabbas av varsel trots de många gasellföretagen, gör fel varje dag och det mesta är kvar att göra. Vi har inte i Fagersta receptet för alla kök i Sverige, men en del erfarenheter kanske kan vara tillämpliga på fler ställen. Några av de ingredienser som varit viktiga för oss är som följer.

Insikten om att vi inte har ont om resurser. Vår lilla socken (12?250 invånare) har varje år mer än en halv miljard för att lösa våra­ medborgares problem och ta till vara utvecklingsmöjligheter. Hur många kommuner i världen av vår storlek har mer? När har vi historiskt sett haft större resurser?

Det innebär till exempel att budget­arbetet inte går ut på att visa­ på hur alla problem mirakulöst nog skulle lösas om vi bara­ hade­ fem miljoner mer utan koncentration på hur vi använder drygt 500 miljoner vi faktiskt förfogar över. Att använda energi på pengar vi inte har – något som ­inte finns – ter sig ju ganska ­meningslöst.

En insikt om politikens begränsningar; vi kan oftast inte skapa­ verklighet utan frågan gäller­ att hantera den. Det innebär att förslag och idéer måste prövas fördomsfritt utan alltför många hänvisningar för vad vi alltid hållit för sant tidigare. Att både ha förmågan att göra det förväntade, men också kraften att göra det oväntade.

Ingen annan, vare­ det bruket eller staten­ eller EU, kommer att lösa våra problem. Det måste vi i stor utsträckning göra själva alldeles oavsett vem som orsakat våra bekymmer och vem man skulle kunna­ skylla på.

Det kräver ett brett samarbete i flera dimensioner. Politiken måste ta sig samman och i praktisk handling visa att man är beredd att skapa breda allianser för att komma framåt. Det ger en verksam signaleffekt på den kommunala organisationen om att släppa revir- och prestigetänkande för helhetens bästa. Det underlättar i sin tur den nödvändiga mobiliseringen i lokalsamhället, för utan insatser av enskilda, föreningar, företag och församlingar räcker vi inte till.

Och det understödjer möjligheterna till ett förtroendefullt samarbete mellan kommunerna i närområdet vilket skapar möjligheter till både effektivisering och kompetenshöjning.

Kommunen styrs inte med att-satser utan av en berättelse om framtiden. En berättelse som utifrån ens övertygelser formas med och för medborgarna. Tillsammans med insikten om att bara om så många som möjligt, så ofta som möjligt, drar åt ungefär samma håll kan vi åstadkomma resultat.

Den bärande idén är att kommunmedlemmen inte kan reduceras till en kund utan är en medborgare med både rättigheter och skyldigheter – vi lever i ett samhälle. Sam-hälle.

Att politiskt ledarskap inte primärt är att anta kloka att-satser eller stadfästa olika policys och program. Det handlar mer om att, efter fattig förmåga och med ­Gandhis ord, försöka ”vara den förändring man önskar se i världen”.

Stig Henriksson