Slopa statligt stöd till homofoba trossamfund
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-07-31 | Publicerad 2015-07-30
Humanisterna: Att fördöma samkönad kärlek är inte att "stärka samhällets grundläggande värderingar"
Svenska staten delar årligen ut mångmiljonbelopp till religiösa organisationer som fördömer homosexuell kärlek, som inte tillåter homosexuella som medlemmar och överhuvudtaget diskriminerar kvinnor och homosexuella inom sina organisationer. Det här är inte bara direkt olämpligt utan strider mot lagens text och intention. Stödet till religiösa samfund som inte står bakom samhällets grundläggande värderingar bör därför upphöra snarast.
Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) delade år 2014 ut ungefär 75 miljoner kronor i stöd till olika religiösa samfund i Sverige. Enligt 3 § i lagen om stöd till trossamfund (SFS 1999:932) får statsbidrag endast lämnas till ”trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”. Det enda samfund som någonsin har nekats statsbidrag enligt dessa kriterier är Jehovas Vittnen, då de uppmanade sina medlemmar att inte rösta i allmänna val.
Dock delas bidrag frikostigt ut till andra samfund med värderingar som inte heller är grundläggande för en modern demokrati med jämlikhet som bärande princip. Så här under Pride-veckan kan det vara värt att påminna om att det till exempel inte finns en enda hbtq-vänlig moské i hela Sverige. Men det är verkligen inte bara islam som uppvisar problem i mötet med hbtq-personer. Till exempel beskriver Bibeltrogna vänner homosexualitet som något ”onaturligt” på sin hemsida; Sjundedags Adventistsamfundet skriver i ett uttalande att ”sexuell intimitet hör hemma enbart i en äktenskapsrelation mellan man och kvinna. Så har Gud ordnat och fastställt det i skapelsen”; Frälsningsarmén tillåter inte homosexuella medlemmar och så vidare.
För att reda ut var samfunden som får våra skattepengar står i de här frågorna skickade Svenska Dagbladet 2011 ut en enkät och frågade dem. Tio av samfunden svarade då att homosexuella relationer inte var förenliga med deras lära. Åtta svarade vidare att människor som levde i homosexuella relationer inte tillåts ha specifika ansvarspositioner i församlingarna, till exempel arbeta som pastorer, diakoner och kyrkoherdar. Många tillåter heller inte kvinnor på dessa positioner. Det här är ren diskriminering på grund av kön och sexuell läggning.
Av någon anledning anses det dock vara okej att religiösa samfund diskriminerar på det här sättet. Religionsfriheten ger visst skydd även då vissa människors religionsutövning går ut över andra. Eftersom det är gamla patriarkala tankesystem det handlar om är de drabbade förstås oftast kvinnor, barn och hbtq-personer.
Kanske skulle det kunna vara nödvändigt att, inom ramen för religionsfriheten, skydda sådan här diskriminering. Men hur kan Nämnden för statligt stöd till trossamfund betrakta det som att bidra till ”att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på” genom att fördöma samkönad kärlek, att inte tillåta medlemmar med viss sexuell läggning som medlemmar eller att diskriminera kvinnor och homosexuella vid tjänstetillsättningar?
Det är skamligt att svenska staten lägger våra skattepengar på organisationer som utgår från den här sortens värderingar. Det borde upphöra så snart som möjligt.
Dinky Daruvala, docent i nationalekonomi, ledamot i Humanisternas lokalavdelning Värmland
Per Dannefjord, lektor i sociologi och ledamot i Humanisternas styrelse
Patrik Lindenfors, docent i zoologi och ledamot i Humanisternas styrelse
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna