Lyssna på marknadens nej tack till kärnkraft
C-veteraner: Dags att genomskåda de högerkonservativas orealistiska drömmar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2022-08-23 | Publicerad 2022-08-22
DEBATT. Sverige hör till de länder som har bäst förutsättningar att klara energiförsörjningen med förnybar energi. Kärnkraft är dyr, inte förnybar och förknippad med risker och miljöproblem av särskild dignitet - från uranbrytning över själva driften till slutförvaring av det radioaktiva avfallet.
Kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har faktiskt hänt och är påminnelser om att haverier kan få förödande konsekvenser, för människor, miljö och ekonomi.
Exempel på kärnkraftens uppenbara problem är de två större reaktorer som börjat byggas i Europa under senare år: Olkiluoto 3 i Finland och Flamanville 3 i Frankrike.
I stället för mönsterbyggen har dessa anläggningar blivit monsterprojekt, tidsmässigt och ekonomiskt. Efter mer än 15 års byggande är de ännu inte i kommersiell drift. Kostnaderna har skenat och ligger i båda fallen över 100 miljarder kronor, flera gånger högre än budget.
Även i USA är situationen för kärnkraften dyster. I våras rapporterade Bloomberg att den amerikanska energimyndigheten flaggat för att så många som hälften av landets 93 reaktorer kan tvingas stänga på grund av dålig lönsamhet.
Ett dussintal reaktorer har redan stängts eftersom de inte klarar konkurrensen med förnybar energi.
Under allianstiden enades regeringspartierna om att ”successivt göra oss allt mindre beroende av kärnkraften”. En central punkt var att inga statliga subventioner, direkt eller indirekt, skulle användas till nya reaktorer.
Den breda energiuppgörelsen 2016 mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet utgick från samma grund och gav kraftbolagen möjlighet att bygga ny kärnkraft.
Verkligheten visar emellertid att det inte finns någon lönsamhet i sådana projekt.
Erfarenheterna visar sedan länge att utan statligt stöd, i en eller annan form, blir ny kärnkraft en ekonomisk omöjlighet.
Såvitt bekant finns inte ett enda exempel i modern tid på att kraftbolagen själva finansierat nya reaktorer.
Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att ny förnybar energi, sol och vind, är överlägset ny kärnkraft. Den som ser runt om i världen kan konstatera detta.
Samtidigt pågår en snabb teknikutveckling när det gäller förnybar energi, inte minst när det gäller lagring av energi.
Moderaterna och Kristdemokraterna orkade dessvärre inte hålla fast vid energiuppgörelsen, som syftade till att vara långsiktig. Numera agerar dessa partier, i samverkan med Liberalerna och Sverigedemokraterna, för en massiv satsning på ny kärnkraft.
Alla problem tycks man ha förträngt. Man vill ge fördelaktiga kreditgarantier på 400 miljarder kronor, som av någon anledning betecknas som ”gröna”.
Uppenbarligen tror man inte på marknaden utan vill använda skattebetalarnas pengar till en ensidig kärnkraftssatsning. Lägg till detta att staten ska stå för vid eventuella större kärnkraftsolyckor.
En delikat fråga är också om vill man bryta uran i Sverige. Är man beredd att öppna för uranbrytning i alunskiffern på Österlen, i Västgötabergen eller i Storsjöbygden med de allvarliga konsekvenser detta skulle få?
I en tid då förutsättningarna för att utveckla vårt lands energiförsörjning med mer förnybar energi från sol, vind, vatten och bioenergi är bättre än någonsin är det illavarslande att de högerkonservativa partierna har fastnat i ensidig kärnkraftstro.
Väljarna har anledning att ifrågasätta en konstellation med en politik på energiområdet som vill vrida klockan tillbaka och återgå till orealistiska drömmar om kärnkraft som lösning på framtidens energiutmaningar.
Sven Bergström Trolin, Forsa
Håkan Larsson, Krokom
Tidigare riksdagsledamöter (C), nu aktiva i kommun- och regionpolitik
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.