”Jag var en mobbare”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-13
Barnprogramledaren Jonas Leksell om sin mörka hemlighet
Jag har något hemskt att berätta.
Trots att åren gått bär jag det med mig som ett osynligt sår. Det pågick i stort sett varje dag, från andra klass till mitten av högstadiet. På väg till och från skolan, på lektionerna, men oftast på rasterna.
Det handlar om mobbning. Och det var jag, Bolibompa-Jonas, som var mobbaren.
För tio år sedan satt jag på en pub i min hemstad Borlänge. Lite längre bort vid bardisken såg jag en av mina gamla klasskamrater stå och prata med några polare. Jag ilade fram och hejade som man gör när man ser en gammal kompis.
Johanna kände igen mig direkt och ett mörker föll över hennes ansikte. Hon tittade på mig länge, kanske repade hon mod. Utan att släppa min blick sa hon:
- Ni har gjort mig så mycket ont.
Sedan vände hon sej bort. Hon hade sagt sitt. Mitt svar kunde inte ändra något. Alla förklaringar och undanflykter skulle vara utan verkan. Skadan var redan skedd.
Efter den händelsen började jag tänka på vad mobbning handlar om. Det handlar om att förtrycka och förminska en annan människa på alla tänkbara sätt. Om att utesluta och förlöjliga en person under så lång tid att hennes identitet till slut förändras i grunden.
Jag kommer ihåg den exakta dagen det hela tog fart. Det var långrast och vi gick i tvåan när vi började mobba. Från början var det en ny, rolig och rysligt spännande lek. Vi delade upp oss i två lag. Det ena bestod av en ensam person, och det andra av resten av gruppen. Alla mot en, helt enkelt. Laget med den stora gruppen provocerade den ensamme tills han eller hon inte pallade mer och brast. Nästan alla fick någon gång känna på hur det var att hamna i det ensamma laget, även jag.
Efter ett tag blev lagen permanenta. En speciellt utpekad person fick alltid vara i det ensamma laget. Eftersom vi alla hade fått prova på utsattheten började en lång kamp för att slippa hamna där igen. Lättast var förstås att se till att det alltid var någon annan, en mindre eller svagare person, i ensam-laget.
Jag säger kamp. Som om jag hade det jobbigt. Som om jag var den som fick gå på tå för att klara mig genom skoldagen. Men i helsike heller. Den som fick kämpa var den som stod ensam i mitten, som Johanna.
Jag funderar ofta över hur vi kunde hålla på så länge, ändå upp i högstadiet. Vi hade enskilda samtal med lärare och gick på temadagar om mobbning, ändå skakade vi av oss allt och fortsatte med det vi rimligen måste förstått var fel.
Jag funderar också över varför föräldrar och lärare, som måste ha vetat att vi inte tog åt oss deras förmaningar, lät oss fortsätta med våra trakasserier. Gav de upp? I så fall är det lika oförlåtligt som vårt häcklande.
Så här i backspegeln tror jag något som tagit skruv hade varit om någon av de tuffare killarna i årskurserna över oss sagt till oss på skarpen, sagt att det ni sysslar med är inte okej. Barn lyssnar på äldre barn, att införa fadderprogram på skolorna skulle hjälpa till att överbygga hackordningen som lätt uppstår mellan elever i olika årskurser.
Att kalla saker vid sitt rätta namn är också viktigt. Tyvärr är det alltför vanligt att vuxenvärlden av rädsla för att ta tag i situationen kallar mobbning för "konflikt", och i stället för att rikta åtgärder mot den som mobbar börjar leta efter problem hos den som blir trakasserad. I en konflikt är flera jämbördiga parter inblandade, i en mobbningssituation är problemet enkelt. Åtgärderna ska sättas in mot mobbaren, ingen skuld ska läggas på den som är utsatt för kränkning.
Vuxenvärldens sena reaktioner på mobbning leder tyvärr också ofta till att den mobbade får flytta på sig. Få föräldrar står ut med att se sitt barn plågas, man vill bara att eländet ska få ett slut. Här borde i stället insatser riktas mot destruktiva gruppbildningar. Splittra grupperna som mobbar, flytta förövarna till nya klasser och jobba aktivt med att skapa nya friska konstellationer.
Oavsett vilka erfarenheter vi vuxna bär på, måste vi med alla medel göra tydligt att mobbning aldrig är acceptabelt. I dag önskar jag att jag kunde vrida klockan tillbaka, att jag hade varit den på Mårdskolan som sagt "Kom igen, vi leker något annat nu”.
Fotnot: Johanna heter egentligen något annat
Jonas Leksell